Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Han, hon och författarna. Svensk könspsykologi i litterär belysning. Av James Rössel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han, hon och författarna
rära traditioner och konventioner, både
inhemska och utländska, särskilt de som
uppbärs av förebilder eller starkt
influerande föregångare, får också tas med i
räkningen. Litteraturhistorikerna, som ju
nästan fullständigt dominerar vår
litteraturkritik, har redan fullgjort spridda
dagsverken, grävt upp förebilder och repat
påverkningar i långa banor även på
tjugo-och trettiotalsromanernas marker. Av de
icke-litterära, teoretiska influenserna har
djuppsykologin, som redan antyddes, haft
den ojämförligt största betydelsen för
jag-och människouppfattningen i denna
litteratur. Men den har inte — och därmed
återkommer vi till kärnpunkten — berikat
författarnas kännedom om och intresse för
kvinnans psykologi eller för kvinnornas
individualiteter. Komplex och hämningar
är sådant man själv har och bl. a. renodlar
eller söker övervinna i romanskrivning;
om de skulle råka förekomma hos
romanhjältarnas väninnor, svärmerier eller
älskarinnor, framgår det sällan av texten och
har annars periferiskt intresse. Originalitet
och självständighet äger de i varje fall
inte; deras genomsnittlighet kontrasterar
tvärtom slående mot männens och särskilt
de självbiografiska huvudpersonernas
utpräglade individualitet. Det kan
naturligtvis förhålla sig så, att kvinnorna i Sverige
och överallt är dussinmänniskor i större
utsträckning än männen, men det är inte
troligt. Det troliga är, att männen —• i detta
fall de manliga författarna — saknar
sinnen och intresse för det personliga och
originella hos kvinnorna. Av den
anledningen, jämte de sociala orsaker som
antyddes och strax skall beröras lite närmare,
träffar de aldrig individuella kvinnor utan
bara kvinnoindivider. D. v. s. —• »träffar»
inte i rent bokstavlig bemärkelse: ty
psykologi är precisionsskjutning om något.
Ett sakligt intresse, ett yrke, en politisk
åskådning, ett förflutet som inte enbart
består av erotiska förhållanden — hur ofta
möter man något sådant bland våra
främsta romanförfattares kvinnor?
Intellektuella yrkesutövare av »könet» är ju, som
befolknings- och yrkesstatistiken utvisar,
inte-särskilt talrika, bortsett från lärarinnorna,,
men är ju inte heller skilda genom några
sociala avgrunder från de samhällsskikt,
som de diktande arbetar- och
lantbrukar-sönerna kommer ifrån (och ännu mindre
givetvis från den grupp av intellektuella,,
som de själva strävat mot och anslutit
sig till). De där politiskt vakna och aktiva,,
unga arbetarkvinnorna som i ett par
årtionden förekommit inom
fackföreningsrörelsen, i partiorganisationer och på
Brunnsvik och andra folkhögskolor, har tydligen
aldrig kommit i författarnas väg (Anna
Nordling var sekreterare i sin
fackförbundsavdelning, det är mig veterligt det enda
exemplaret av arten). Eyvind Johnson har
i sina tidigare romaner och i Krilon-sviten
sonderat både intellektuella och »vanliga
borgerliga» miljöer, men hans kvinnor är
ordinära romantyper i sådana
sammanhang.1
Wells upptäckte Ann Veronica, Sinclair
Lewis och Dos Passos har studerat
hennes-yngre likar i U.S.A., och Richard Aldington
har åtminstone i en av sina kvinnoböcker •—
»Women Must Work» — skildrat en
förvärvsarbetande »modern» (tjugutals-)
kvinnas öden inifrån; de svenska
yrkeskvinnorna, från pennskaften till lärarinnorna,
läkarna och sjuksköterskorna, har fått ta
sina romanöden i egna händer. Ivar
Lo-Johanssons Rya-Rya står ensam som det
enda helporträttet av kött och blod, som
författargenerationen skapat med sina hän-
1 Rättvisan kräver, att Eyvind Johnsons
kvinnoporträtt i Krilon-sviten, eller åtminstone två
av dem — dansösen Ann Band-Segel-Farlane
och målarinnan Isobelle Verolyg — framhålles
som exempel på en rikare utvecklad
kvinnokarakteristik. Är det ändå inte betecknande,
att kvinnosjälen i en kroaserad,
borgerligintellektuell miljö måste inkarneras i en konstnärinna?
31
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
