Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Något om skogen och skogsindustrien i vårt land. Av Torsten Hèrnod
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Torsten H èr n o d
Bolagsskog vid Gimån, M edelp ad.
Västerdalarna och slutligen efter att ha
färdats ytterligare 15 mil genom orörda
skogar kom fram till Järnbäraland vid
nedre Dalälven.
Vänder man blicken söderut, finner man
även här väldiga och orörda skogsområden.
Där låg Kolmården, den stora gränsskogen
mellan Sörmland och Närke å ena och
Östergötland å andra sidan, där »gav
man Gud sin själ i hand, innan man gjorde
färden över». Vidare Tivedenskogarna och
Holaveden.
Men icke blott gränstrakterna voro fyllda
med skog. Överallt i den odlade bygdens
närhet fanns det skogsområden, som voro
nära nog ogenomträngliga. Norrut i landet
hade man fullkomliga urskogar av gran och
tall, och söderut särskilt i vissa delar av
Småland och i Blekinge och Skåne lika
svåra urskogar av bok.
Det var endast i ringa grad som
människorna under denna tid kunde utnyttja
skogarna. På de flesta håll fingo de stå fullt
intakta. De rördes icke av människohand.
Det heter därför i en gammal medeltida
saga om skogsmannen, att han var så
gammal, att han sett icke mindre än sju
— då 200-åriga — generationer av skog
ruttna ner och lika många åter växa upp
i dess ställe.
Skogens nytta för människan låg ju i
att den gav virke till bostäder samt bränsle
till värme och ljus. Detta var skogens
primitiva stadium. Och i våra dagar har
skogens främsta uppgift återigen fått vara
att ge värme åt våra bostäder.
Då skogen hade så föga värde och blott
den odlade jorden var produktiv, fanns
ringa intresse för vem som ägde de stora
skogarna. De utgjorde allmänningar, och
vem som ville kunde där bryta mark och
taga dem i besittning.
Den första som gjorde anspråk på landets
väldiga skogsvidder var Gustaf Vasa, som
i ett brev år 1542 förklarade, att »sådana
ägor, som obyggda ligga, höra Gud, Oss
och Sveriges Krona till». — Dessa Kronans
anspråk behärskade sedan utvecklingen
under ett par hundra år fram till
1800-talet. Då kom inflytandet från
liberalismens ideer och Kronan avhände sig
betydande skogsarealer genom det s. k.
av-vittringsförf årån det.
Johan III var den förste, som byggde en
kronsåg, och den uppfördes i Medelpad.
Till vederbörande fogdar utgick så tid efter
annan befallning att uppföra ytterligare
sågkvarnar »så framt Du vill undvika vår
ogunst». Byggherren till en rad av Sveriges
förnämligaste renässansslott hade ett stort
behov av bräder för sina slott, kyrkor och
gårdar. Dessa sågkvarnar anlades vid
mindre vattendrag, där man tekniskt kunde
utnyttja det lilla vattenfallets kraft.
Kapaciteten hos dessa skrangliga brädsågar var
inte mycket att hurra för. Det beräknas,
att den tidens alla kända norrländska
vattensågar tillsammans under höst- och
vårflod, då de kunde drivas, medhunno en
årstillverkning, motsvarande fem dagars
produktion av ett medelstort modernt
svenskt sågverk om 15 000 stds. kapacitet.
Det var den under 15- och 1600-talen
114
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
