Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Eric Hallström och den färgrika vardagen. Av Arne Lindström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Arne Lindströ m
på kajen i en blå skymning vid blått vatten
och ett älskande par på en bänk och
valhänt återgivna hus som lutar sig mot
varandra, en duk som strålar ut ungdomligt
vemod på ett ganska betagande sätt, ett
slags torftighetens egen pcesi.
Morgon. Pastell. 1945.
Han vart aldrig riktigt skolad och med
samma instinkt som lett honom rätt i andra
avseenden vek han undan för
konstskolorna, även om bristen på medel gjorde
sitt till att underlätta detta handlingssätt.
Varken den döende impressionismen eller
den framstormande expressionismen
lämpade sig för hans speciella syften och
han föredrog att följa sin egen linje —
men han fann snart i Gideon Börje och
Hilding Linnqvist, Axel Nilsson och Gunnar
Svensson likasinnade som var ute på
samma stråt. Att det inte var brist på
formell begåvning som kastade Hallström
in på den naivistiska linjen visade ett par
av de tidigaste arbetena på den
retrospektiva utställningen i vår: den realistiska
hästen Pontus målad redan 1907 ■—- vid
fjorton års ålder — och det André
Lhote-imiterande landskapet från 1914. Det var
dock inte hans stil, medan andra saker
från dessa tidiga år desto bestämdare
pekar på den nya linjen, främst »Motiv
från Solna kyrka» med dess varsamma,
naiva skildring av det fattiga
begravningståget, det ensamma skandalhuset vid
vägen och den sorgsna himlen över
alltsammans. Det är berättande i bildform.
Det kan också vara poesi i bildform. Där
finns en duk — från Kungsholmsstrand
från omkring 1920 — med en ensam flicka
Erie Hallström träffade Dan Andersson
i ett gäng av missförstådda unga genier
och det var väl diktarens sällsamma charm
och lockande berättarkonst som kom den
genuina stockholmspojken att göra en av
sina första resor ut i världen till
Norrland, upp till övre Ådalen där han mötte
en helt ny värld, lika fantastiskt rik på
för honom nya och främmande element
som den stora tullnärens exotiska drömmar
och med en storslagenhet som omedelbart
tilltalade Erie Hallströms erövrarkynne.
Han måste ju tidigare ha stiftat
bekantskap med Leander Engströms och Helmer
Osslunds norrlandsmåleri, men han har inte
tagit några bestämmande intryck av det.
Han griper sig an med de nya intrycken och
berättar, berättar om allt vad han ser med
överfyllt hjärta och sinne.
Vad rymmer inte den stora duken »Från
Ramsele» från 1918? Ett mystiskt ljus
flödar från en molnig, grålila himmel över
fjällryggarna vid horisonten, över det
skogklädda fjället i bygdens centrum. Älven
stupar brant nedöver hela tavlan med
timmerstockar som tändstickor på gröna
vågor och i en silvervit fors. Vita och
röda stugor ligger på stränderna, ett tåg
puffar fram över järnvägsbron, en liten vit
ångslup arbetar sig uppför strömmen och
den vita kyrkan ser ut att ramla ner i
älven med kyrkogård och allt.
Ännu mera avväpnande i sin oförfärade
detaljrikedom är »Norrlandsby», målad
året efteråt, med en glödande röd nedgående
sol som sprider sitt sken över fjäll och vat-
260
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
