Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Boströms betydelse i svenskt kulturliv. Av Torgny T:son Segerstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Boströms betydelse
i svenskt kulturliv
stånd, som han inte endast gav uttryck åt
i riksdagsdebatterna utan även i sin uppsats
Nya försök till förbättring av arbetarklassens
villkor (1884). Inflytande från Boström
kommer tillsynes även i hans uppgörelse med
Büchners Kraft och materia och i uppsatsen
Värneplikt. Betecknande är även lektor
Keijsers uttalande i Festskrift till Boströms
minne 1897, där han om Forssells skrifter
säger, att »de äro besjälade av den boströmska
filosofiens uppfattning av samhället ss.
personlighet». Därför lämnar de de »yppersta
bidragen till en konkretare uppfattning (den
boströmska) av historiens filosofi».
Under 1880- och 90-talen pågick det en
livlig offentlig debatt i sociala frågor, givetvis
betingad av landets allt mera påtagliga
industrialisering. Det är svårt att på någon mera
konkret punkt peka på Boströms inflytande
eller på boströmianska tankar i denna
diskussion. Väl kan man finna patriarkaliska tankar
vid riksdagsdiskussionerna, men dessa kunna
lika väl vara uttryck för en kvarblivande
allmän uppfattning på detta område och
behöver inte ha haft någon djupare filosofisk
förankring. Det är röster som tala mot statliga
försök att lagligt reglera relationerna mellan
arbetare och arbetsgivare under hänvisning
till, att ett moraliskt förhållande mellan de
bägge parterna är att föredraga framför ett
kontraktsenligt. Rättsstatstanken skymtar
även, som t. ex. i Herslows yttrande vid
debatten om olycksfallsförsäkring vid 1891
års riksdag. Förslaget bottnar i en
föreställning om staten som en »vårdande och ledande
försyn för medborgarna även i deras enskilda
liv. Denna uppfattning ligger så långt från
den uppfattning av rättsstaten, som hitintills
varit den normerande, att man måste noga
se sig om två gånger, innan man lämnar den
statsuppfattning man haft, för denna, hvarå
man nu vill inleda oss.»
En politisk fråga vid vilken man kan
fastslå ett mera bestämt boströmianskt
ställningstagande, är debatten om
parlamentarismen i det svenska statsskicket. Naturligtvis
inte så, att boströmianismen var orsaken till
att ett parlamentariskt styrelsesätt endast
långsamt växte fram här i landet, efter det
att förutsättningarna voro skapade genom
representationsreformen. Det är väl i och för
sig alldeles naturligt, att ett partiväsende
endast dröjande kunde organisera sig. Men
å andra sidan har man svårt att tro, att inte
Boströms principiella inställning bidragit
till att skapa en bestämd misstro mot
parlamentarismen.
Boströms inställning blir tydlig redan
genom rubriken på det kapitel, i vilket han
behandlar ministrarnas ställning. Det kallas
Om monarkens organer. Ministrarna jämföras
av Boström med husfaderns förvaltare och
inspektorer och de böra inte kallas för
rådgivare, vilket är en skymf mot monarken.
»Ingen husfader vill hafva sina tjenare
titulerade för sina rådgifvare», tillägger han.
»Ministrarne äro sålunda monarkens organer
i hans egenskap av statens rätte representant.
Mot statens representant står i en
konstitutionell monarki folkets representation och
folket fattas då som det högsta privata samhället
i staten. Staten, representerad av monarken,
och folket, representerat av riksdagen, äro
sålunda, enligt denna tanke, två självständiga
personligheter med var sin verksamhetssfär
och var sitt ändamål (§ 161) och därav följer,
menar Boström, att ingen så kallad
opposition emellan dessa bägge personligheter är
rättsligen möjlig.» Endast om
folkförsamlingen hade någon rätt att i positiv mening
bestämma och leda regeringen, d. v. s. endast
om den hade någon andel eller delaktighet i
statens styrelse, kunde ett sådant ord få
någon betydelse och användning. Att åter
enskilda medlemmar af representationen kunna
offentligen utsäga att de äro i opposition med
regeringen eller, såsom det heter, tillhöra
oppositionen, det är en skam ej blott för dem
sjelfva utan äfven för representationen och
folket i det hela (§ 219). Även i
själfbiogra-fien från 1859 betonar han den starka
skillnaden emellan staten och folket, mellan
konung och riksdag, en doktrin, som närmast
får betraktas som en metafysisk förädling av
den maktfördelningslära som besjälade 1809
års författning. Folket har enligt Boström
en negativ uppgift: att bevaka sina egna
rättigheter och att se till att dessa inte direkt
eller indirekt förnärmas av monarken. Därför
bör en konstitutionell monark inte stifta
någon allmän lag utan folkets hörande och
medgivande (§ 78). Boströms uppfattning i
denna fråga utlägges och kommenteras 1877
av C. Y. Sahlin i hans skrift Om ministrarna
i den konstitutionella monarkien. Förmodligen
har Sahlins inlägg inspirerats av den debatt
om statsministerämbetet, som pågick under
1870-talet, en debatt, i vilken man ofta
återkom till frågan huruvida
representationsreformen ökat riksdagens makt på ett sådant
431
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
