Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Monet och hans måleri. Minnen och intryck. Av Prins Eugen. Upptecknade och kommenterade av Oscar Reutersvärd - Kommentar av Oscar Reutersvärd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Oscar Reutersvar å
Den första episod som han ovan relaterar,
besöket 1888 i Théodor van Goghs
konstgalleri, fordrar onekligen ett förtydligande
för att få sin innebörd rätt belyst. Att prins
Eugen ensam bland sina många franska
kamrater fylldes av hänförelse inför Monets
rivieramåleri är inte i och för sig ägnat att
förvåna. Fransmännen prövar, som bekant,
ängsligt varje ny uppenbarelse på
humanismens fält mot bakgrunden av sitt stora
förflutna. När de finner avvikelser från
accepterade uttryckssätt kan man räkna med
alarmerande kritik. Hos impressionisterna trodde
man sig avslöja tendenser att vilja grumla
den klara, galliska klassicitet som finns
befästad i fransk konst genom tiderna, och de
godtogs först fram mot sekelskiftet av sina
landsmän. Den svenske prinsen kunde
däremot göra sina betraktelser med en målares
fritt registrerande öga, utan den franska
traditionalismens hämsko.
Nej, intresset koncentrerar sig på hans
relation till sina svenska konstnärsbröder och man
frågar sig om han intog en avancerad ställning
också bland dessa. Flertalet författare hävdar
som sin mening att Monet och de övriga
impressionisterna redan på ett tidigt stadium
accepterades av våra unga parismålare. Från
konstnärshåll — däribland f. ö. från prins
Eugen — har tvärt emot detta gjorts gällande
att svenskarna ända fram till nittiotalet
endast undantagsvis skänkte
impressionisterna sitt gillande. Georg Pauli, som var
medlem av konstnärskolonien i den franska
huvudstaden alltsedan 1875, framställer saken på
detta sätt: »Man har i senare tider ofta talat
om att 70- och 80-talens parisersvenskar
fingo starka intryck av impressionisterna.
Detta är inte förhållandet. Vi stodo tämligen
främmande gentemot denna grupp: och de
direkta inflytelserna äro ytterst tunnsådda.»
Endast ett ingående historiskt studium kan
skänka klarhet om hur härmed förhållit sig.
Först därefter är det möjligt för forskningen
att teckna bilden av detta skede i svenskt
konstliv utan att göra sig skyldig till hela
räckor av anakronismer. Samtidigt får prins
Eugens entusiastiska ståndpunktstagande till
Monets konst en vårdag 1888 sin rätta
betydelse framhävd.
Likaså är tiden nu inne att försöka utröna
omständigheterna kring den alltjämt delvis
dimomhöljda serie av åsiktssammanstötningar
som inträffade inom ledningen för
Stockholmsutställningens konstavdelning 1897 och
som gav starkt genljud i närstående,
initierade kretsar. Prins Eugen spelade en
huvudroll i kontroverserna, något som han endast
antydningsvis berör i det ovanstående, och
av hänsyn till hans höga ställning sänktes de
i tystnad redan under förvecklingarnas första
stadium. Denna omfattande affär är likväl
både av vikt och intresse och förtjänar ett
kapitel i svensk smakhistoria. Dessutom
ställer den prins Eugen i en dager, som inte
kan inge vår tid annat än respekt och
beundran för hans handlande. Härvan av
händelser, som f. n. inte helt kan överblickas,
måste ses mot en fond av stridigheter inom
konstnärsvärlden. När konstavdelningens
exekutiva organ — den s. k. »kommittén» —
skulle bildas 1895 rådde en schism mellan
medlemmarna i landets två stora
konstnärssammanslutningar, den akademitrogna
Svenska konstnärernas förening och det radikala
Konstnärsförbundet. Det var inte möjligt att
hämta ordförande ur någondera av dessa
grupper, varför valet fick falla på prins
Eugen. Han var en av de få betydande
konstnärer som undandragit sig anslutning såväl
till den ena som andra fraktionen. Han var
dessutom som medlem av kungahuset
representativ och inflytelserik.
Genom att de två rivaliserande lägrens
intressen vid sammanträdena i relativt jämn
fördelning företräddes av »kommitténs» övriga
ledamöter fick prins Eugen rollen av
vågmästare. Och enligt flertalet konservativa
samtida, som hade inblick i förhandlingarna,
»missbrukade» han denna roll. När man
voterade rörande principiellt viktiga
angelägenheter, gav han som regel sin röst åt
Konstnärsförbundets representanter och
medverkade därigenom till att en rad radikala beslut
fattades. Den ömtåligaste fråga som tillkom
kommittén att avgöra och det ärende som
utifrån följdes med största uppmärksamhet
gällde urvalet av deltagande
utomskandina-viska konstnärer. Utställningen avsåg att i
koncentrat ge en bild av den europeiska
världens åttio- och nittiotalskonst och det var
en smakfråga vad som skulle anses vara
representativt för det aktuella måleriet. Rörande
tidens stora namn, t. ex. Puvis de Chavannes,
Burne-Jones, Menzel, Carrière, Max Klinger,
Raffaëlli, Watts, Böcklin, rådde endast en
mening. Men mellan kommittégruppernas
uppfattningar av den yngre, ännu inte
etiketterade konsten var en klyfta befästad. När
de konservativa röstade för diverse nu
456
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
