Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Göteborgs Stadsteater 1946—47. Av Axel L. Romdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Göteborgs Stadsteater iç‡6—
Av Axel L. Romdahl
v.__’ TA DSTIiA TERNS repertoar
bestämmes i ej oväsentlig grad av de möjligheter som
bjudas av dess beprövade och väl samspelta
ensemble. Denna har hållits ihop genom en
lång räcka av framgångsrika spelår med
kontinuitet men med nödvändig och naturlig
förnyelse utan tvära omkastningar eller
arbetsfreden störande revolutioner. Det har
aldrig sedan Per Lindbergs dagar stått
sensation kring Göteborgs dramatiska seen och icke
heller kring dess artister. Göteborgarna kreera
inga favoriter och låta skådespelarna utanför
scenen vara i fred för närgången nyfikenhet.
Stadsteatern lägger ej an på stjärnspel. Men
det hindrar ej att dess ledning, ej minst under
det senaste spelåret, funnit det lyckligt att
kunna komplettera sin egen trupp genom
gästspel som möjliggöra ett verkningsfullt
gestaltande av stycken vilka man ej kunnat
uppföra med anlitande endast av de lokala
resurserna. Dessa hade vid det nya spelårets
början erhållit förstärkning genom engagerandet
av fru Agneta Prytz och herr Claes Thelander,
båda uppskattade av Göteborgspubliken från
tidigare kampanjer vid Stadsteatern, och av
herr Anders Ek.
Säsongen inleddes med två gästspel:
regissören Olof Molanders och skådespelerskan
Karin Kavlis.
Det var på stora scenen som den förre,
med Stadsteaterns skådespelare i samtliga
roller, framförde August Strindbergs
kammarspel »Spöksonaten» i Sven-Erik Skavonius’
dekorationer. Stycket i dess nya tids- och
lokal-betonade inscenering hade ju blivit en stor
framgång, ej minst för regissören, när det gick
över tiljorna i Stockholm. Det gällde nu för
våra egna att visa om de förmådde ge den
bizarra och makabra Strindbergska pjäsen en
motsvarande slagkraft. I stort sett måste det
sägas att detta lyckades dem. Sven Miliander
hade i »Gubben», direktör Hummel, fått en
önskeroll. Demoniskt giftiga kom replikerna
från hans rullstol. Yngve Nordvall framställde
con amore Hummels krypande fräcke
tjänare. John Ekman var genom apparition och
stil övertygande som översten. Studentens och
dotterns roller äro, så som de utformats av
författaren, mindre tacksamma, och Gertrud
Fridh kunde knappast utföra trolleriet att
fängsla åhörarne till den äktstrindbergska
bikten med dess blandning av subtilt och banalt.
Fru Kavli uppbar den kvinnliga
huvudrollen i Herbert Grevenius’ lördagsdrama
»Krigsmans erinran». Det behöver ej sägas att hon
gjorde det med den äran, utvecklande sin
säkra teknik och sin »sex appeal». Men nog
var denna ovigda chaufförfru en smula i
överkant, visserligen vulgär, men med en
vulgaritet som låg på ett annat socialt plan än det
av författaren avsedda. Hennes make i
stycket, chauffören Jocke, var däremot tagen på
kornet av Harry Ahlin. Ett särskilt intresse
knöt sig till Anders Ek som nu hade sitt
debutf ramträdande i fädernestaden. Hans
»fänrik» Löfgren var en kanske alltför
fristående studie i pseudo-militär stryktäckhet,
utstuderat genomförd i hållning, minspel och
tal, en figur som man ovillkorligen kommer att
minnas. Teaterledningen hade parat ihop
Strindbergs kusliga mystik med Grevenius’ i
grunden godsinta realism.
Nästa dubbelprogram var arrangerat på
samma sätt. Man fick på stora scenen förlusta
sig med den amerikanska komedien »Pappa»,
pjäsen gjord av Howard Lindsay och Russel
Crouse efter en bok av Clarence Day. Martin
Ericssons »Pappa» var trevlig men gav
knappast intrycket av fullblodsamerikan. Wanda
Rothgardts »Mamma» var söt och lustig.
Om »Pappa» representerade harmlösheten och
underhållningen, företrädde Jean Paul
Sartres »Döda utan gravar», som samtidigt gavs
på lilla scenen, kusligheten och den högre
litteraturen. Stycket regisserades av
teaterchefen Torsten Hammarén och spelades av en
rad av teaterns bästa krafter: Semmy
Friedmann, Karl-Magnus Thulstrup, Claes
Thelander, Kolbjörn Knudsen, Yngve Nordwall,
Bengt-Åke Bengtsson. Det kan ej nekas att
det gav ett starkt intryck. Man lyssnade till
den konstfulla och djupsinniga dialogen, man
gastkramades av ohyggligheten och
hopplösheten. Men detta skådespel om fransk
motståndsrörelse och dess motsats, »samarbetet»,
gav ingen befrielse. Man kan jämföra den
477
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
