Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Omkring ett par brev av Carl Snoilsky. Av Fredrik Vetterlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Omkring ett par brev av Carl Snoilsky
Av Fredrik V etterlund
Jl ör ett tjugutal år sedan hade jag i
Ord och Bild en uppsats som byggde på
brev mellan de två skalderna Snoilsky och
Wirsén. Jag har sedan fått fram ännu några
Snoilskybrev till samme adressat av ett
visst intresse och vill publicera dem i
samma tidskrift.
Man skrev året 1885. Snoilsky och hans
nya maka, som han tillkämpat sig under så
starka själsrörelser och så mycket klander
från yttervärlden, icke minst hans
högadliga ståndsbröder, bodde nu i Bresden och
var lyckliga. Men en av de män, som
visserligen avrått Snoilsky från hans skilsmässa,
nämligen gamle vännen från
sångarkret-sen N. S. i Uppsala C. D. af Wirsén, stod
vid hans sida och förklarade en gång att
fältet nu borde vara fridlyst. Snoilskys
tacksamhet var översvallande; icke mindre
än Wirséns sympati för hans nya diktbok
av 1881, har den värmt hans känsla under
landsflyktens år och bidragit att närma
till varandra dessa två andar, som tidens
strömningar eljest kunde föra åtskils. Det
var ju i själva högfloden av den kamp
mellan spiritualistisk-romantisk och
naturalistisk världssyn, som också nått norden och
satte de litterära lidelserna i svallning,
och Wirsén följde nästan ängsligt Snoilskys
närmande eller fjärmande. Naturalist var
Snoilsky nu visserligen aldrig, men hans
intresse för diktens sociala tendens i
motsats till den rena skönhetsdikten blev ett
tvisteämne dem emellan. Han misskände
utan tvivel under 1880-talets lopp den
senare, men motivet var äkta medkänsla
med de olyckliga klasserna. Det förekom
alltså mer eller mindre tydliga svängningar
i känsloförhållandet mellan Snoilsky och
Wirsén, men en outplånlig personlig
tillgivenhet låg alltid därunder.
Nu var det som sagt 1885, och efter en
av deras diskussioner skriver Snoilsky:
»Friden ligger visserligen för min natur mer
än splitet, det försonliga och förmedlande
mer än det utmanande och bullersamma.
Få se om det skall vara detta år förbehållet
att i dubbel måtto närma oss varandra —
en blick, en handtryckning skulle göra
mycket, det vet jag. Ja, käre vän, låt mig i
förtroende meddela dig, att Ebba och jag
umgås med planer att i sommar — för
några veckor besöka Sverige.»
Wirsén gladde sig. Den 23 maj skickar
han en skrivelse som bland annat innehöll
dessa rader:
Min hustru och jag tillåta oss fråga, om du
icke jemte Grefvinnan skulle vilja göra oss
glädjen att på vår sommarbostad tillbringa några
dagar. Vi bo ej i sjelfva Dalarö, utan för oss
sjelfva på 20 minuters afstånd från sjelfva
badorten; ångbåten lägger till vid vår brygga,
hvarifrån man har 2 minuters väg till boningshuset.
Ett rum står der för Eder räkning. Man får
under en dylik samvaro bättre tillfälle att i god
ro samspråka än om ett, än om ett annat. En
herlig utsigt öfver Jungfrufjärden finnes från
min veranda. Jag skulle i ett jakande svar finna
auspicier till upplifvande af gamla minnen och
stärkande af gamla band. (Brev i Kungl,
biblioteket.)
Utkommen till Dalarö, upprepar han
den 12 juni sin inbjudning och ber Snoilsky
att utom sin fru även medtaga sina bägge
barn.
Tillsammans med dem inträffade nu
Snoilsky i fosterlandet och mottogs
entusiastiskt av sina vänner. Det blev ett
sannskyldigt triumftåg. Hans poetiska
popularitet hade efter hans tredje diktsamling
62
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
