Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Den klassiska arkeologien i Sverige. En historisk skiss. Av Einar Gjerstad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Einar G jerstad
»Klassiska Archæologiens Encyclopædie». Åren
1876—77 företog han en resa till Italien,
Grekland och Mindre Asien. Denna resa hade han
förberett genom grundliga epigrafiska studier.
Efter sin hemkomst föreläste han
höstterminen 1877 och hela läsåret 1878 över
»Pausanias’ beskrifning af Athens Akropolis». Hugo
Bergstedt, som var en av åhörarna, har med
följande ord delgivit sitt intryck av dessa
föreläsningar:
Då han, efter ett och ett halft års frånvaro, på
sommaren 1877 återkom, medförde han, jämte arkeologens
fullständiga vetenskapliga utrustning, ett lefvande
minne af skönhetsspillrorna i södern, som gaf
ytterligare stegring åt den varma och entusiastiska
stämning som plägade hvila öfver hans föredrag, äfven då
det rörde sig om rätt torra och beniga saker. Det var
med en förhoppningsfull väntan hans åhörare vid
början af höstterminen 1877 fyllde den hörsal där den
från klassisk jord nyligen återkomne professorn skulle
begynna sina af tabula nigra bebådade föreläsningar
öfver Pausanias’ beskrifning af Athens Akropolis. Och
denna väntan blef ingalunda besviken. Knappast
torde något ämne hafva gifvit föreläsaren ett bättre
tillfälle att visa såväl mångsidigheten af sina studier
som sin framstående läraretalang och sin i ordet
framträdande, vinnande personlighet. Här omväxlade
kritisk behandling och tolkning af Pausanias med
framläggandet och diskuterandet af arkeologiska problem,
ett sorgfälligt användande af det vidlyftiga
inskrifts-materialet med rekonstruktionen af Parthenon och
Erechtheion, och allt emellanåt framskymtade den
hänförde reseskildraren, som icke blott själf nästan
naivt gladde sig åt hvad han skådat i skönhetens land
utan ock tillönskade sina åhörare att blifva delaktiga
af samma fröjd.
Hellas’ solvindar rensade luften i den
uppsaliensiska lärosalen. Den antika kulturen
stod upp i levande ny gestalt. Kunskap
grundad på självsyn ersatte den katekesartade
kursundervisningen i »antikviteter».
Löfstedts livliga intresse för den klassiska
arkeologien visade sig även däri, att han
ivrigt verkade för att detta ämne skulle bli
företrätt av en ordinarie lärare vid Uppsala
universitet, och man spårar hans energiska
ingripande i ett storstilat initiativ år 1875.
Detta år hemställde den filosofiska
fakulteten vid Uppsala universitet om inrättande
av ett antal nya professurer, varibland en
professur i klassisk arkeologi. I motiveringen
till sistnämnda förslag framhölls att den
klassiska filologien utvecklats från ett studium
av enbart de klassiska språken och deras
litteratur till att omfatta den antika kulturen
i dess helhet. Innehavaren av den föreslagna
professuren skulle föreläsa »öfver den
klassiska filologiens reala discipliner, i synnerhet
öfver de båda klassiska folkens mytologi,
antiqviteter, konstmonumenter och
epigrafik». Riksdagen vägrade emellertid att
bevilja medel till att genomföra hela det
utvidgningsprogram, som framlagts av
universitetet, och infordrade ett nytt utlåtande om
de mest oundgängliga kraven. En
inskränkning av petita måste alltså företagas. Inom
det klassiska ämnesområdet hade
universitetet även begärt en professur i klassisk
filologi vid sidan av professurerna i latin och
grekiska, som sedan gammalt funnits vid våra
universitet. Då det visade sig att man endast
kunde erhålla den ena av de inom det
klassiska ämnesområdet begärda professurerna,
uppgav man kravet på en professur i klassisk
arkeologi. Anledningen till att professuren i
filologi ansågs vara den för universitetets
behov mest oumbärliga är klart uttalad i
statsverkspropositionen av år 1877: »Då det utan
tvifvel icke blefve möjligt att hålla de
språkvetenskapliga studierna i jämnhöjd med
nuvarande fordringar utan en vidsträcktare
lärareverksamhet, borde såväl för de klassiska
språkens stora omfattning och betydelse som
för de mångahanda göromål, som voro
förenade med professionen i latin, en fast
lärarebefattning i klassiska språk inrättas.» Vi
måste betänka att latinet ännu intog en
dominerande ställning i den akademiska
undervisningen. Först genom r8c)r års
examensstadga erhöll realstudenter rättighet att
inskrivas vid våra universitet. Före detta år
var latin tvångsämne i varje fil. kand.
examen. Därjämte ingick detta ämne i de
övriga fakulteternas förberedande examina
utom i med. fil. examen, där det avskaffats
år 1873. Professorn i latin hade följaktligen
att bära en oerhört stor examinationsbörda,
och det var rimligt att denna börda lättades
genom inrättande av den nya professuren i
klassisk filologi.
Det första försöket att skaffa klassisk
arkeologi fast akademisk ställning i vårt land
misslyckades alltså på grund av de dåtida
examinationsförhållandena och riksdagens
återhållsamma anslagsbevillning, men denna vetenskaps
stora uppsving utomlands medförde att
intresset för densamma hölls vid liv i Sverige och att
den ej helt utestängdes från våra universitet,
även om den där ej var företrädd av en
självständig professur.
År 1882 förordnades vid Uppsala
universitet den förste docenten i klassisk arkeologi
i vårt land. Denne var Hugo Bergstedt, som
1881 disputerat på en avhandling med titeln
82
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
