Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - En indsigelse mod Kaj Munk-forgudelsen. Af Leif Nedergaard
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En indsigelse mod Kaj Mun k-forgudelsen
pu bliseret efter Munks død. I anledning af
Munks forsvar for Mussolinis erobring af
Abessinien og af Munks krigsbegejstring
udbryder Ollén for ex. således s. 198:
»Vilken chef för det fascistiska
propagandaministeriet hade inte Mussolini just då
kunnat finna i Kaj Munk! Djävulen måste
ha känt sig mer än nöjd över denna
prästerliga lovsång till kriget och
självhävdelsen!»
Ollén fremhæver Munks beundring for
»maktdemonen» som det gennemgående
træk i hans dramatik og dette ideals
uforenelighed med den kristne lære: »Den
Demonen har ingenting kristet, ingenting
humant över sig.» Om Munks reaktionære
sympatier i almindelighed siger han:
Kaj Munk svärmade alltifrån sin tidiga ungdom
för diktatur. Han ville ha envälde i Danmark.
Helst ville ha se Kungen själv som diktator och,
om inte kungen räckte till, en stark man vid
dennes sida. Till Christian X riktade Munk
hängivna hyllningar både på vers och prosa. —
Vidare skulle den göra en moralisk sanering i landet,
framför allt i fråga om ungdomens nöjesliv,
skilsmässorna och det ökade antalet
fosterfördrivningar. Nationens storhet skulle vara målet,
försvaret borde stärkas, kapitalisterna åderlåtas och
•en stramare, mer offerberedd livsföring bli alla
samhällsklassers ideal. Så långt var Munk inte
oense med den tyska nationalsocialismen. Men
när denna visade världserövringstendenser, slog
han ögonblickligen back. — Och en kristen
nationalsocialism skulle det vara i Danmark, inga
löjligheter med asahedendom ochhemgjordpanteism.
Med Gud, kungen och hären för Danmark, det var
Kaj Munks paroll.
Det andet svenske værk om Kaj Munk
der her skal fremhæves, er Geo. Hammars
»Livsproblemet hos Kaj Munk», udsendt på
Svenska Kyrkans Diakonistyrelses förlag.
Det man særlig fæstner sig ved i denne
besindige bog er dens redegørelse for det
om-disputerede Hitler-skuespil, »Smeltediglen»;
Hammars opfattelse af det sammenfalder
i det væsentlige med den vi ovenfor har
givet. Også han hævder at Mensch højst
kan siges at trodse staten når det gælder
hans egen personlige lykke: »Mensch
kommer genom sitt handlingssätt varken att
hävda vetenskapen eller humaniteten.»
Han finder medrette i stykket »ett
anti-intellektualistiskt förakt för sanningen, som
här underordnas statsintresset på ett sätt
som är absolut oförenligt med kristen
åskådning. Dramat förkunnar nästan
förbehållslös underkastelse under staten.» Sit
slut-omdømme af »Smeltediglen» udtrykker han
således: »Det är skrivet som en protest mot
judeförföljelserna och Deutsche Christens
verksamhet, men med bibehållen aktning
för Hitler och med full förståelse för
judehatet — så värst radikal blir protesten
inte.»1
En anden ting Hammar med rette
fremhæver er Munks mærkelige forkærlighed
for præster der skønt selv uden tiltro til
kristendommens sandhed alligevel præker
den for andre. En bekræftelse på at det
netop har stået lignende til med Munk
selv viser mange steder i forfatterskabet,
men kommer endnu tydeligere frem i
av-snit i Bogen om Kaj Munk, skreven af hans
Venner, både i diskussioner med
præstekolleger — hvor han selv karakteriserer
1 Redaktør Sven Rinman har gjort mig
opmærksom på den skarpe fordømmelse af Kaj
Munks meninger og dramatik som Hjalmar
Söderberg har givet udtryk for med sine to artikler
»En Oxfordskämtare» 1936 og »Mussolinis ansikte»
J937, begge optrykt i den interessante
essaysamling »Sista Boken» (1942), som også indeholder et
intervju fra december 1938, hvori Hj. Söderberg
siger følgende om forfatteren til »Smeltediglen»:
»Han uttryckte 1933 på våren i en tidningsartikel
sin ohöljda skadeglädje över de då nyss påbörjade
judeförföljelserna. Det uppseende han därmed
väckte blev inte av den art han hade tänkt sig.
Av skadan blir man vis, sägs det, och nu tar han
avstånd från det som väckte hans förtjusning då.
Han tar avstånd — på det viset, att han
samtidigt låter sitt språkrör i pjäsen, en
’bekännelsepräst’, säga om judeförföljelsernas anstiftare,
att han ’står så nära det gudomliga som det är
möjligt för en människa’. Detta är den värsta
humbug som under min livstid har framträtt i
nordisk litteratur.» (Fremhævet her.)
45
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
