Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Konsertkrönika. Ny svensk musik II. Av Bo Wallner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
B o Wa lin er
Erland von Koch.
verk utan formell balans är som en människa
utan ryggrad.» Det bör tilläggas att von Koch
redan från sina första år som skapande
konstnär bekämpade all slags konventionell
formgivning. Han har t. ex. sökt sig bort från den
allmänt brukade sonatformen, som »blivit ett
recept som liksom skall hjälpa mot alla
krämpor när det gäller musikalisk form.»
Idealgestalten blev Bach. von Koch ger i dessa sina
uttalanden en förträfflig karakteristisk av sin
egen musik — det är ju ingalunda alltid
förhållandet med konstnärers egna uttalanden —
låt vara att det i detta fall är lättare än i de
flesta andra genom enhetligheten och de få
attitydförändringarna sedan debuten vid
trettiotalets mitt.
Att de formella problemen ännu har
ohämmad aktualitet för Erland von Koch framgår
av hans deklaration inför uruppförandet av
den tredje symfonin på vårvintern. Han sade
sig med detta verk ha avsett en nyorientering
av symfoniformen, främst genom att
koncentrera motivmaterialet så mycket som möjligt;
inga överledningar, inga bimotiv. Teoretiskt
verkar detta resonemang lyckligt, —
åtminstone till en början — ty inför tonsättarens
tidigare verk har man ofta haft känslan av
att de musikaliska idéerna varit bäst i sin
första skrud men förlorat i intensitet och
vitalitet allt eftersom de blivit led i en större
gestaltning. När tonsättaren känt detta
behov av ytterligare åtstramning torde det ha
sin rot i ett nyligen passerat mellanskede,
som i första hand kännetecknas av bruket
av folkmusikaliskt motivmaterial, t. ex.
den andra symfonin, »dalecarlia». Melodiskt
var denna nationella förankring livgivande,
då von Kochs tematiska stil genom lån från
folkvisor, vallåtar och danser fick sina gränser
betydligt vidgade, formellt tycks den
emellertid ha lett till en rapsodisk form. (Egentligen
är det ganska egendomligt att en så knappt
formulerande musiker som von Koch satt upp
detta asketiska program. Det är liksom inget
nytt han söker som om han givit sig in i evig
kretsgång. Utifrån sett hade man i stället
väntat att förnyelsen skulle arbeta sig fram
inifrån, mer gälla innehållet än den yttre
gestalten. Det finns anledning frukta att vid
målet av denna nya väg befinner sig, inte som
von Koch tycker sig ana, den idealiskt enkla
musikaliska formen utan en schematisk sådan.)
Om Erland von Kochs nya symfoni kan
först som sist sägas, att den innebär en gläd-
394
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
