Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Konsertkrönika. Ny svensk musik II. Av Bo Wallner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
B o Walin er
lig underton och långa sugande
motivutvecklingar, är inte tillfyllest.
Hade man hoppats att Blomdahl med detta
verk skulle förnyat sin konst, vidgat sin
»känslobas», blev man synnerligen tillfredsställd.
Det är musik med fasthet och kraft, kanske
inte alltigenom originell — åtminstone för
undertecknad kom stundom Bartok och
Rosenberg (den orientaliska melismtematiken i sista
satsen) i tankarna — men varje sats som
isolerad företeelse ett smycke av stor skönhet.
Framförallt gäller detta det tredje avsnittet,
»För att vårt enda rede är våra vingar / i en luft
som blåklint och tonande hav . . .»: en skir,
kammarmusikalisk stämning framtrollad av
soloinstrument och ett sakta fallande som-
marregn av spiccatofigurer i höga stråkar.
Den mjukt gående »marcian» i andra satsen,
»Vår dag vår väg vårt fält av himlen / med
solens vita ax och brännglas ...» betyder ett
överraskande närmande till Wiréns och
Larssons tidigare verk: satsbyggnaden är dock
alltför personligt utformad för att någon
tvekan skulle kunna råda om upphovsmannen.
Man avvaktar med spänning vad vidare
skall komma från den blomdahlska
tonsättar-verkstaden. Det är ingen hemlighet att
tonsättaren på vårkanten förenat ett hängivet
studium av den moderna litteraturen och
konsten med övningar i den schönbergska
tolv-tonstekniken i dess krenekska utformning.
400
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
