Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Seklens kultur i norskt landskap. I. Gudbrandsdalen. Av Jöran Mjöberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
S e kl en s kultur i norskt landskap
på åsen lägrade bönderna, vilka hade rustat
sig med stora stenar och stockar. När flickan
blåste, släppte karlarna ner sina farliga
vapen över skottarna, och sedan gick de själva
till anfall.
Det blev en förfärlig massaker. Översten
och chefen för styrkan, Alexander Ramsay,
var en av de ytterst få som kom undan,
medan en av hans officerare, kapten George
Sinclair, av dalborna betraktades som
skarans anförare och i början av slaget blev
nedskjuten av den främste norske
bågskytten. En mindre grupp av skottarna togs
tillfånga och sattes in i en lada någon mil
längre mot söder för att under eskort bringas
vidare till Akershus. Men så kom bönderna
underfund med att den pågående skörden
inte tillät dem att dra iväg på den långa
färden till Oslo och lät i stället så gott som
samtliga springa över klingan. Det var den
26 augusti 1612, som denna grymma
slakt-ning ägde rum.
Skotteslaget är frejdat över
Gudbrandsdalen, ja, över hela Norge, som ett synligt
bevis på dalbornas fosterlandskärlek och
ovilja att släppa fram fiender genom sitt
land. På 1700-talet skrev en av dalens egna
skalder, som också var den förste
bygdemålsdiktaren i Norge, Edvard Storm, en
visa om slaget, men den norska
Sinclairs-visan handlar alltså i motsats till den
svenska om en landets fiende:
Herr Zinklair drog over salten Hav,
till Norrig hans Cours monne stande;
blandt Guldbrands Klipper han fandt sin Grav,
der vanked så blodig en Pande.
Herr Zinklair drog over Bolgen blaa
for svenske Penge at stride:
Hielpe dig Gud! du visselig maa
i græsset for Nordmanden bide.
Dikten slutar med att berätta om den
minnessten som står på det gamla slagfältet:
»Vee hver en Nordmand, som ei bliver heed,
så tidt hans Øine den skue!» I dag har
platsen två minnesstenar, en från 1800-taIet
S. k. billedtæpp e, bonad från
Gudbrandsdalen.
och en från 1900-talet, den senare med en
relief av Kristen Holbø. Sinclairs dystra
död har också besjungits av en annan norsk
diktare, själve nationalskalden Wergeland,
men i dramatisk form.
Sist skall nämnas ett annat krigiskt minne
som inte kan undgå att med skaldens ord,
göra norrmannen »het», striderna 1940. Det
var genom Gudbrandsdalen som den
spännande guldtransporten försiggick, då guldet
från Norges bank räddades över till
England. Här gjordes ett av de allvarligaste
försöken att stoppa tyskarna. Vid Kvam inte
långt nedanför skotteslagets valplats var
det denna gången söner av Albion som
sökte hindra den dåvarande fiendens
frammarsch genom landet. Men engelsmännen
misslyckades och fick efter ett par dagars
strider dra sig tillbaka för övermäktiga
tyska styrkor med flyg och tanks.
Det är naturligt, att det självständiga
och kraftfulla i lynnet hos inbyggarna i
Gudbrandsdalen skapat en rikt utformad
folkkonst. Denna konst, främst yttrande
101
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
