Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Lyrik. Av Rabbe Enckell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
R abb e Enckell
och Rydberg ännu återskalla, vilket vittnar
om hans självständiga val av förebilder i
skuggan av det ännu kvardröjande
nittiotalet. Men först i slutet på tjugutalet stiger
den inre problematiken tydligt fram: kampen
mellan sken och verklighet. Temat varieras
från diktbok till diktbok, i de tidigare
samlingarna med markerad övervikt för känslan
av det illusoriska i- allting, Mayas hegemoni
av flykt och bedrägeri. I de sista
diktsamlingarna skönjer man den allt starkare
framträdande relief konturen av en dialektisk
motvikt: Verklighetens son (Kristus) står »på
klippan som förut». Den innersta
verkligheten finns endast i de moraliska kvaliteterna.
Långsamt, liksom motvilligt, drives
Malmberg ut ur kretsloppet, belyst av ett
»flygande hadessken», påminnande om Paolos
och Francescas infångade öde hos Dante.
Kampen mellan lustens och avståendets värld
blottas skarpast i dikten Hertig Lucifer
anropar skaparen, slutdikten i Under månens
fallande båge, där demonmotivets
upprorsande bjärtast framträder i njutningsröstens
undanvikande patos. Det moraliskt
»tvetydiga» hos Malmberg har sin förankring i hans
för sinnevärlden aldrig okänsliga läggning och
i en filosofisk-estetisk upplevelse av sinnenas
otillräcklighet. Vad Malmberg bekämpar hos
sig själv är kylan och avståndet, den
demoniska oansvarigheten som incitament för
njutningen. I den sista diktsamlingen »Men
bortom marterpålarna» finns en aforistisk
avdelning »Heligt heligt» av central betydelse
för förståelsen av dialektiken hos Malmberg.
Här råder nämligen den nakna verkligheten
berövad varje drömlik influens från
»Skymningsrikets hertig och demon».
Malmberg har i sin nya diktsamling gjort
en helomvändning. Han avstår från det
förledande och beslöjade i stilen. Med andra
ord från det som utgjort hans diktnings
största triumf, drogen som skänkt
lustsensation vid frammanandet av en fantomvärld.
Välljudet i hans vers har stigit ur skugga och
intighet. I sin nya diktsamling avstår han
visserligen inte från välljudet, men klangerna
träder tillbaka för en ny saklighet. Det
intighetsmedvetande han hållit hårt knutet i sin
hand, har han pressat på en väsentlig
kärn-upplevelse:
Heligt, heligt
är intet
utom lyckan och sorgen
och den fattiges gåva.
Men tomheten
är över det heliga
och genomskådandet
är över det heliga
kanske...
Antitesen är en förutsättning för helheten,
tomheten en förutsättning för den fattiges
gåva. Intighetskänslan skänker intet rus och
ingen extas, där den verkligen genomlidits
som realitet. Först i sin sista diktsamling
har Malmberg nått ett verkligt övertygande
uttryck för sitt dödsmedvetande, emedan det
förlorat sin lockelse för honom och nu stiger
fram erkänt enbart som faktum. Hans lyrik
har inte därigenom förlorat i suggestion, utan
tvärtom vunnit, emedan han numera hellre
säger för litet än för mycket. Han har gjort sig
fri från tvånget att känna sig imponerad av
sin vision över undergången. Han har
funnit en förankring i en värld av mildhet och
resignation. Demonen har förlorat sina
regalier, men har vuxit i enkelt majestät:
Och aldrig mer vill jag förställa mig
eller säga något ytterligare,
något utanför. . .
Och min sista tid vill jag bruka för sanningen:
sanningen som avbryter sig
där lögnen börjar.
Synes det ringa må det så synas
ty jag vet ju att ändå
allt fåfängans verk
är mindre.
Vingar, vad hjälpa mig vingar
fästa med vax
i alltings flykt?
»Dikter vid gränsen» blev på trettiotalet
en succés. Man har med allt erkännande för
övrigt anmärkt på dess alltför felfria,
stringenta form. Men denna är motiverad i sin enkla
storlinjighet och de arkaiska gudanamnen i
samlingen är icke tomma smycken utan
tjäna ett perspektivvidgande syfte. Samlingen
var som helhet en modig handling till förfång
för marknadsgycklarnas frälsningskonster.
Samlingens patos bär, det kan man
konstatera ännu vid tröskeln till femtiotalet. Den
betecknar en höjdpunkt i Malmbergs lyrik.
Men också den sista diktsamlingen »Men
bortom marterpålarna» markerar ett
höjdläge, förberett av de närmast föregående
samlingarna. Den besitter en egendomlig
avspändhetens charm, starkt kontrasterande
mot det patos som bar upp Dikter vid
gränsen. De korta dikterna öppnar perspektiv åt
vitt skilda håll. Läsaren har en bestämd
förnimmelse av att bli ställd inför ett vägnäts
samlande utblickar. Här finns en intro-
236
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
