Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Sigfrid Lindström. En konturteckning. Av Olle Holmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Olle Holmberg
o
»Vad andra njöt, fick jag se på;
blott se; men dö är svårt ändå.»
Så skrittar de på Dödens stråt.
Tre gamar följer lömskt dem åt.
De skiftar rov med hesa skri:
»Låt mig få den; de två får ni.»
»Men dö är svårt ändå.» Under det sista
halvåret, då döden med skenbart växlande
men i verkligheten växande lycka
arbetade med att få den sista gnistan av liv ut
ur det »tunna fågelskrov» — Algot Werins
berättigade uttryck ■— som tjänade
Sigfrid Lindström som lekamen visade
ingenting, eller nästan ingenting, att den
medvetna mannen var medveten om att han
skulle dö. Han ville inte tala om sin
sjukdom, inte sätta sig in i dess art för att inte
definitivt nödgas förstå att den stund var
nära då ingen seger längre var att vinna,
inte ens en strid att strida. Det fanns
kanske inte dödsfruktan hos honom, men
heller inte dödsvilja.
Då Sigfrid Lindström år 1927 gav ut sin
enda diktsamling kallade han den De
besegrade, därför, skrev han, att »det stycke
som heter så, anser jag själv vara något
bättre än de övriga, och skriften kan ju
till stor del sägas handla om personer som
på ett eller annat sätt blivit besegrade av
någonting». Då han tjugotvå år senare
skulle välja ut ett bidrag till samlingen »Min
bästa dikt» valde han emellertid inte De
besegrade utan Filoktetes på Lemnos,
endast beklagande att den ingenting hade av
det skämt om vilken han en gång i ett brev
skrev att han älskade det lika högt som
han älskade poesi. Det är en skillnad
mellan dikten De besegrade och dikten
Filoktetes på Lemnos. Den förra handlar om
män som har stridit men besegrats i strid;
den senare handlar om en man som inte
fick strida därför att han var ensam och
kraftlös och hade sura ben. På trettiotalet
författade Sigfrid Lindström en gång en i
en tidning tryckt nordisk variant av sin
Filoktetes, kallade honom Per Kråka,
gjorde honom till yngre bror av Sven Dufva
och lät honom få sitta hemma medan
brodern utvecklade sina militäriska talanger
på bron. Per Kråka är den
inte-ens-beseg-rade. Då samlingsvolymen Sagor på vers
och prosa skulle redigeras var det frågan
om att ta med Per Kråka i den, men
Sigfrid Lindström ville det inte, utan att uppge
något skäl.
Vill man kalla Sigfrid Lindström en
besegrad eller en inte-ens-besegrad: det kan
vara en smaksak. Han hade inte gjort
karriär som journalist. Hans
följetongstransla-tioner i Snällposten slutade med en
konflikt som han talade med bitterhet om utan
att beskriva den. Vid ett försök att vara
lärare hade han snarast gjort fiasko. Som
auskultant på biblioteksbanan blev han
nätt och jämnt hövligt bemött. Då han
slog sig på översättningar hade han oerhört
svårt att få böcker att arbeta med. Som
författare hade han av matthet måst sluta
skriva, och inte ens som
tillfällighetsarbetare i pressen fick han sysselsättning. I
hans första bok, Sagor och meditationer,
står om herdepojkar som blir riddare och får
prinsessan och riket; Sigfrid Lindström
fick ingen prinsessa och inget rike. Han hade
vänner som redan vid unga år ståtade i
Taxeringskalendern och Vem är det? och
om vilka han måste säga sig att deras
naturliga förutsättningar från början inte
hade varit större än hans; själv satt han i
Halmstad eller låg på sjukhus i Lund,
Göteborg eller Stockholm, med några
hundra kronors inkomst pr år, skugglik,
andligt skendöd; vännernas böcker i fina
dedikationsexemplar drällde ner i hans
brevlåda i takt med hans egna refuserade
manuskript; som en kontakt med yttervärlden
skrev han med sin vackert präntade
handstil brev som var vemodigt spiritu-
400
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
