Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - K.J. — Ett utkast av personliga minnen. Av Lydia Wahlström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lydia Wahlström
smakare, och till hjordmänniskorna den
tiden får vi tyvärr också räkna Uppsala
filosofiska fakultet, som i slutet av 20-talet
med den fatala frågan: »Klara Johanson —
vem är det?» nekade att göra henne till
hedersdoktor. Om inte annat, så borde hon väl
där ha varit känd åtminstone genom de
fyra bastanta och vetenskapligt
kommenterade volymerna med Fredrika Bremers
brev, som numera är oumbärliga för
litteraturhistorien.
Vida bättre har man då känt henne i
Danmark, där man i många fall är
smidigare och har lättare än vi för inlevelse i det
litterärt och konstnärligt utsökta. Där har
man också, medan hon ännu levde, utgivit
en liten antologi av henne i ett slags
»Elzevier»-upplaga. En tröst är det dock
att tänka på, att hon under de sista åren
fick originella och tilltalande bevis på
uppskattning även från yngre svenska
författare. Med sitt eget karaktäristiska leende
uttryckte hon en gång för mig sin belåtenhet
med våra fyrtiotalister, för vilka hon
tydligen på gamla dar kunnat bli en »ungdomens
förförare» och som ibland visade sin
tacksamhet genom att i stället för brev skicka
henne avskrifter av hennes egna
uttalanden. Då var det ju längesedan hon — i
början av vårt sekel — hade samlat sina
tjuv-pojksaktigt okynniga men på samma gång
alltid fina och uddiga kåserier till ett par
små böcker med Halmstads stadsport som
vignett och under titlar som »Oskuld och
arsenik» och »Ligapojken Eros».
Egendomligt nog var ömhetsbehovet det
första starka intryck jag fick av henne.
Hon kom till Uppsala hösten 1894, då vi
fick inte mindre än nio nya studentskor på
en gång bland vilka hon tämligen snart
tilldrog sig uppmärksamhet. Jag hade då i
1% år hunnit vara ordförande för
Kvinnliga studentföreningen och hade ofta haft
arbete med att få de tveksamma att gå in
där. Med den lilla recentiorn från Halmstad
behövdes dock inget arbete i det fallet —
hon satte i stället kronan på verket genom
att betrakta ordföranden som sin egendom
och själv bli så gott som hela föreningens
stamanställda »Parvel». När hon upptäckte,
att jag löpte fara att sätta bort för mycken
tid på föreningen, drog hon därav den
slutsatsen, att som hon uttryckte sig, »den här
stora guldklimpen inte skulle få plocka ut
sig i småmynt».
Under följande jullov, som hon
tillbringade hos sin svåger, komminister Davidson i
Vånga i Östergötland, hade vi en tämligen
flitig brevväxling, som då och då förnyades
på kommande ferier från universitetet. På
somrarna 95—96 var K.J. också korta tider
hos mig i Västerås—Barkarö prästgård.
Under julen 1901, då hon vistades hos sina
anhöriga i Norrköping, var hon som vanligt
inte i fred för sitt arbete — denna gång en
översättning av Dietrichsons »Minnen från
Sverige». »Ibland önskar jag, att jag sluppe
vara murvel», skriver hon, »men å andra
sidan är det möjligt, att jag skulle vantrivas
och komma på villostigar utan denna
ständiga kontakt med världen.»
Nu hade hon också läst Selma Lagerlöfs
»Jerusalem», och därmed
»dök det upp en ny teori om detta förunderliga
kvinnfolk. Mer än någonsin framstod hon för
mig som sömngångerska, medium, clairvoyante,
eller vad du vill i den stilen. Hon har sålt sin
själ till något högt väsen och i betalning undfått
siargåvan. Hennes själ finnes inte i böckerna,
där finnes allt, där finnes många själar, bara inte
denna enda. Hon har bragt objektiviteten till en
svindlande höjd. Jag dyrkar henne, jag knäfaller,
men på avstånd, för hon är besatt. Om jag
kommer att skriva om henne i Ord och Bild, (årg.
1903, s. 503) kan jag nog inte undgå att
experimentera med dessa funderingar».
Men medan hon skriver detta, nämner
hon också den, åtminstone i jämförelse med
Selma Lagerlöf, ganska medelmåttiga
författarinnan Anna M. Roos (»Alfaro»), som
K.J. nog inte så litet överskattade, när hon
säger, att varje hennes verk »är en radie,
410
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
