Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Seklens kultur i norskt landskap. II. Från Tröndelag och Västlandet. Av Jöran Mjöberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jöran Mjöberg
Sjuhuvudskapitälet i Trondhj ems
domkyrka
vudstad. Man förstår dem. Det är en ädel,
en aristokratisk stad, med breda, öppna
gator och med månghundraårig
byggnadskultur inte bara i sina mest berömda
arkitektoniska verk, i domkyrkan,
ärkebiskopsgården, stiftsgården och katedralskolan. På
sin höga pelare står Olav Tryggvason och
blickar ut över centrum. Björnsons
Nidaros-dikt rinner en i tankarna:
Her var det Norge, det blev til, —
ej bare i et krigersk spill,
ej bare skapt av stål og ild;
men i en helgens fredspaulun.
Her ringtes Norges sondag in,
og den har dæmpet Norges sind,
så kraftens bruk blev høj og lind
som hos din kæmpe Nordahl Brun.
Rader av kända namn ur sagatid och
senare historia är knutna till Trondheim.
Håkon Jarl, som Snorre ägnar en särskild
saga, hade sitt tillhåll på Lade, och när han
mött sin hemska död en natt för trälen
Karks hand, i en underjordisk källare under
en svinstia, lät Olav Tryggvason föra hans
huvud till Munkholmen utanför staden.
Denna ö är känd också i senare nordisk
historia: det var där som den avsatte
kanslern Griffenfeldt satt fängslad på 1600-talet.
Trondheim blev ärkebiskopssäte 1152.
Det var konung Olav Kyrre som mot slutet
av 1000-talet byggde den egentliga början
till Nidaroskatedralen, och liksom en rad
andra konungar är han begraven här. Den
som sett denna kyrka i svag nattlig
interiörbelysning glömmer det aldrig. Det är ju
ingen stor katedral, men den är sällsynt ren
i sin engelska gotik, med vissa romanska
reminiscenser, med sin helgonskrinliknande
oktogonbyggnad runt högaltaret och Hellig
Olavs grav, med Olavskällan inbyggd i
muren, vidare med
Sankt-Olav-antemen-salet och alla de märkliga gotiska
skulpturerna: sjuhuvudskapitälet, som påstås
föreställa byggmästaren och hans söner, i själva
koret, och den utsökta Johannesgestalten
och andra franskinspirerade porträtt
utanför. Som ingen annan byggnad inkarnerar
Trondheims domkyrka Norges storvulna
medeltid, och dess höga poesi har inspirerat
mången förnimmelse av stolthet över det
förgångna, ädelt tolkad t. ex. av Fredrik
Paasche:
»For en verdi det er for et folk å kunne se at
dets sjel engång har løftet sig til et slikt
kjem-peverk, det ypperste bevis vår gamle historie
kjenner på lengselens evne til å overvinne
in-stengthet og fattigdom.»
Under 1500-talets maktkamp i Norden
blev själva domkyrkan inryckt i
händelsernas centrum. År 1564, under sjuårskriget,
gjorde svenska krigare sin påhälsning här,
bortförde Hellig Olavs stoft till en liten
kyrka utanför Trondheim och nyttjade till
stadsbefolkningens förståeliga indignation
en del av kyrkan som stall. Denna del var
4I4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
