Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Seklens kultur i norskt landskap. III. Nordland. Av Jöran Mjöberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jöran Mjöberg
ledmotiv i Boj ers och Lies
Nordlandsberättelser. Lofoten, det norska vinterfiskets
klassiska arkipelag, reser sig ur havet i
nordväst, sedan man en kort stund sett
den sena novembersolen som en dunkelröd
apelsin, vältra sig över kanten av
fastlandets fjäll.
Här kan det vara värdefullt att ha med
sig poeten Molin som en Baedeker i
bakfickan. Han kallar i en tidningsartikel
Lofoten »ett enda stort sagoland,
fattigdomens land och rikedomens, ett land af
vänhet och fasa», med »ödslighet, som
pressar ens sinne och väcker längtan bort;
där skiner Guds klara sol öfver skönheter,
som hålla en kvar i ständigt växande kärlek
till det förunderliga landet». Ja, säger han,
»det är ett herrens under, antingen det står
med tindrande fjällspetsar och midnattssol
eller dess taggade fjällsamling står upp ur
hafvet en solskensdag om vintern, hvit som
den hvita, hvassa tandraden på ett
Sällsamt, sagostort vidunder till rofdjur». Men
fjällens kontur kunde likaväl ge
betraktaren illusionen av den stickiga ryggen på en
jätteödla, sänkt och förstelnad under ett
snötäcke från istiden. För Lie blir Lofotens
fjällrad till Utgårdalokes troll, som satts
i sten ut mot havet i norr, och i Den siste
viking talar Böjer om Lofoten Sorri ett
land mot Ishavet, dit alla pojkar kring
Norges kust längtar, ett land där bragder
övas, där man vinner rikedom och där man
seglar i kapp med döden, dit
folkvandringshågen drivit människor genom sekler.
Också han söker efter liknelser för att
fånga urtidsprägeln ßver dessa skarpvässade
toppar;
»Og ut av himlen og op av havet størkner disse
skylag til fäste fjeld, som reimer sig blaa,
hvit-stripete, med sneskavler paa toppene i en lang
gar mot søvest. Det blev en haa’ av stenkjæmper,
som har vandret ut over havet og nu er stanset
op for at tænke sig om.»
Dessa klippöar långt utankh det
egentliga Norges kust har gett stoff . åt många
målare och författare. På Axel Revolds
monumentala målning Fiskerflåten drar
ut ser vi fiskarnas hav i vinterns blåa
grynings- och skymningsljus, och mäktiga är
också Per Kroghs och Li-Jörgensens
Lofotsbilder, som ger andra snapshots från en av
Norges viktigaste näringar. En rad svenska
konstnärer har även bott och arbetat
häruppe: Sven Erixon, Rikard Lindström och
Ferdinand Boberg bland andra.
Lofoten, med sin lilla huvudstad Svolvær
och de många andra små samhällena runt
kusterna, lever till stor del på torskfisket,
som äger rum under januari, februari och
mars månader, då Svolvær från några tusen
invånare kan växa till fyrtiotusen och alla
dess logimöjligheter blir till
bristningsgränsen utnyttjade. Många av fiskarna bor i
primitiva logement, små röda timmerbodar
utefter stränderna. Pelle Molin har r
uppsatsen Mor utrustar Lofotfiskare med
Saklig detaljrikedom berättat om
förbere-selsernä till färden, och i Den siste viking
ges ypperligt rytmen i fiskarnas
vårvinterarbete, med det hårda slitet dygnet runt,
när fisken går till, med de livsfarliga
stormarna, med dagarna på land och väntan
på de nya stimmen, med den plötsliga
rikedomen på kontanter och den mera
konstanta fattigdomen, med skeppsbrott,
förlorade liv och skickliga räddningsbragder..
Men sedan Böjer skrev sin roman har
mycket hänt i fiskarnas värld, och den möderne;
fiskaren utnyttjar tillfullo teknikens
hjälpmedel, t. ex. radaranläggningar för att
utröna var fisken håller till i havet.
Likt ett pärlband sträcker sig Lofotens
öar ut i Atlanten, där den yttersta utposten
är det lilla Röst. Som en hägring från ett
försvunnet Norden verkar den
kulturhistoriskt intressanta berättelse från
1430-talet, alltså från Engelbrekts tid, som en
italiensk skeppare vid namn Pietro Quirini
skrev ned efter ett ofrivilligt besök i det
fjärran Thule. Efter att ha stormdrivits i
dagar och nätter allt längre norrut mot mör-
454
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
