Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Fransk kritik. Av Sven Stolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fransk kritik
encore tout encrassé de nuit, et fouettant
1’air de sa vaine cravache.»
Montherlant, några år efter kriget misstänkt
och skydd men nu rehabiliterad, framstår
också för Clouard som en stor diktare, icke
minst i sin märkliga nya dramatik; Malraux
har han däremot icke fått rätta greppet om,
kanske därför att han icke tycks känna — eller
förstå ■— hans anglosaxiska förutsättningar.
Avgjort underskattad är Saint-Exupéry;
rättvist reducerad är den habile Maurois.
Sensationell är den skarpa kritiken av
Sartre, som förefaller Clouard vara en efemär
företeelse: en villrådig generation, glömsk
av mänsklighetens stora erfarenhet och yr i
mössan inför tidens onda makter, excellerar
i skildringar av människans ödesbundenhet
och djuriskhet — i denna dom innefattar
Clouard också Kafka! Endast hos Camus tror
han sig finna en återgång till balans och andlig
hälsa. Sartre är för honom ett febertecken. Det
förefaller, som om han här trots sin riktiga
grundsyn toge fel. Det finns hos Sartre vid
sidan av allt snobbande med perversiteter och
smuts en verklig vilja till sanning, ett
verkligt skarpsinne; utan att vara en självständig
existentialistisk tänkare som Gabriel Marcel
har han dock i sitt filosofiska huvudverk satt
fransk intelligens i fruktbar kontakt med
originella och viktiga tyska filosofiska
strömningar. Och som dramatiker äger han verklig
kraft. — Aragon och Breton behandlas av
denne stränge kritiker förvånande välvilligt.
— Jules Romains’ stora romanverk får en
rättvis kritik, men Clouard saknar sinne för
högheten och kraften i Jules Romains’
ungdomsdramatik, särskilt det oförglömliga
»Cro-medeyre-le-Vieil».
Man kan, som alltid i sådana fall, tvista
om detaljvärderingar. Men en mer
stimulerande och tankeeggande översikt över modern
fransk litteratur har veterligen aldrig skrivits.
3
Till slut en kort översikt över några andra
nya kritiska verk.
Charles Beuchat har (1949) publicerat
ett verk i två band, kallat »Histoire du
na-turalisme frangais». Det är en tungrodd men
komplett översikt utan stilistisk charm och
egentligen nya synpunkter.
Pierre de Boisdeffre är däremot en ung
man, som skriver konstnärligt och med
lidelse. Hans »Métamorphose de la littérature»
omfattar studier över Barrès, Gide, Mauriac,
Bernanos, Montherlant och Malraux. Det är
den yngsta — efter-existentialistiska —
generationens stämma. Boken, som är illustrerad
med utsökta, delvis unika porträtt, är en
verklig prestation. Den vittnar vackert om
de klassiska europeiska värdenas rotfasthet i
Frankrike. Författaren granskar Gides
ställning till kristendomen, Montherlants kyla,
Bernanos’ lidelse —• vid sidan av Malraux
betecknas han som den ende diktare, som
samtiden har anledning lyssna till — Malraux’
desperata humanism och ger en sträng kritik
av Mauriac ur ungefär samma synpunkter
som Clouard.
Men han hamnar icke i pessimism. I de
ungdomligt varma slutorden i sin bok hävdar
han, att upplevelsen av världens absurditet,
som är den sista generationernas särmärke,
icke behöver föra till förtvivlan:
»Qu’il soit ’son propre Prométhée’ ou
seulement la libre créature de Dieu, l’homme
peut et doit dominer l’absurdité du monde
möderne en lui donnant une justification, une
signification dans l’histoire.»
Litteraturens uppgift kan icke längre vara
att beskriva världen utan att återskapa den,
återupptäcka dess livskällor. Dess värre
utmärker sig den samtida litteraturen för en
märklig förbindelse — »den fysiologiska
förklaringen dominerar över det skapande
medvetandet, sadismen över broderskaps- och
offerandan, erotismen över kärleken. Men en
litteratur existerar endast i den grad den går
ut över sig själv, de må vara i bara mänskligt
broderskap, heroism eller kristen
transcen-dens. Och varje estetik, som icke förutsätter
ett moraliskt engagemang eller siktar mot ett
metafysiskt perspektiv, förefaller oss fåfäng.
Vad en viss sorts erövrande egotism var för
Barrès och Montherlant, vad heroismen var
för Malraux och numera en ny sorts stoicism
är för Camus, vad kommunismen är för
millioner människor — detta var
kristendomen under hela vår historia: på samma gång
ett ferment och en vilja, d. v. s. själen i den
europeiska tanken. Men världens kristna
erövring kan dröja tusentals sekler, och den
kan ske endast om de autentiska mänskliga
värdena fortlever: arbetet, modet, kärleken,
allt som ligger till grund för mänsklig
sammanhållning och gemenskap. Vår
desorienterade generation finner varken förebilder eller
mästare i den närmast föregående
generationen. På samma sätt som man i går vände
sig till Claudel och Péguy, vänder man sig idag
495
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
