Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kolfall, egendom - Kolmården, bergsrygg - Kolmårdens marmorbruk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kolmården.
Kolmårdens marmorbruk. 299
taket synes, förr än man kommer
ända fram till dalgångens kant.
Nedanom sågen brusar vattnet fram
i nästan oafbrutna forsar. I de
branta sluttningarne äro öfverallt
anlagda gångar med trappsteg och
talrika säten, från hvilka man
njuter de mest omvexlande och
hänförande utsigter öfver den
romantiska dalgången och mellan träden
åt sjön".
Egendomen består af */« mantal
frälse med såg. — Egovidden
uppgifves år 1872 till 300 tunnland,
hvaraf 38 tunnl. åker, 5 tunnl. äng
och 257 tunni. skog. Afståndet till
Linköping är omkring 1,7 mil.
Kolmården, en hög och bred
skogbevuxen bergsrygg, öfver hvilken
gränsen emellan Östergötland och
Södermanland framgår, till större
delen i nordvestlig riktning med en
längd af tillsammans 6 à 7 mil.
Kolmården sträcker sig å ena sidan
till Östersjön och å den andra till
sjön Wettern och Tiveden.
Efter Kolmården, som förr var
vida betydligare än nu, delades
fordom Sverige i tvenne delar, hvilka
den tiden allmänt kallades
Sunnan-skog och Nordanskog eller
Ofvan-och Nedanskog, hvilken indelning i
det närmaste sammanfaller med den
nuvarande i Svea och Göta land.
I äldre tider voro Kolmårdens
skogiga trakter föga bebyggda och
bebodda, men då allmänna
stråkvägen från norr söderut gick
häröfver, förekommer namnet Kolmården
icke sällan i dessa tiders historia.
Så passerade Engelbrekt under sitt
befrielsekrig år 1434 öfver
Kolmården ned till Östergötland.
År 1436 tog riksmarsken Karl
Knutsson sin väg häröfver, då han red
till det bekanta mötet i
Söderköping nämde år. — Under
stridigheterna emellan konungarne Karl VII
och Kristian I for Magnus Green
och hans folk å den sistnämnde af
desse konungars vägnar illa fram i
Östergötland:
Vid Kolmården lade han till strand
Och gingo så från båten i land
Röfvade och grepo gode män
Och gingo så skogsledes dän.
I Kolmårdens otillgängliga skogar
dolde sig äfven Gustaf Eriksson
Wasa, då han efter hemkomsten från
Lybeck var stadd på vandring till
Dalarne.
Kolmårdens marmorbruk, beläget
i Konungssunds s:n af Björkekinds
härad. När detta bruk blifvit
an-lagdt är obekant, men man tror
grundläggaren vara den om
Sveriges bruksrörelse högt förtjente Louis
de Geer den äldre. Omkring 1680
skall emellertid bruksrörelsen hafva
blifvit nedlagd, hvarefter den åter
upptogs först 1722 af kanslirådet,
frih. Erik Wrangel och
kommerserådet, sedermera presidenten frih.
Gabriel Gyllengiip, sedan de den
17 mars nämde år erhållit k. maj:ts
privilegium på 20 frihetsår.
Sedermera öfverläts emellertid bruket till
ett bolag, som år 1726 bestod af 8
personer, hvaribland nämde frih.
Gyllengrip, kanslirådet Jakob Bunze,
kollegiiassessoren Stjernkrona och
handlanden Lennman. Vid denna
tid lära förfarne arbetare blifvit
in-förskrifne från Italien. Brukets
arbeten voro redan då bekanta i
utlandet. År 1764 var äfven
revisoren Johan Falkson delegare i
bruket. Derefter hafva marmorbrukets
egare varit presidenten, grefve Karl
Joh. Gyllenborg, löjtnanten
Kling-stedt, brukspatron Johan Norstedt
och bildhuggaren C. F. Beurling.
Under dessa egare synes dock
bruket icke hafva drifvits med någon
fart, men år 1812 köptes det af
brukspatron Johan N. Ekerman,
hvilken med stora omkostnader åter
satte bruket i godt stånd. År 1850
tillhörde det brukspatronerne E. W.
Westerberg och Gustaf Lewin samt
år 1853 den senare och hans måg,
grosshandlaren P. A. Enhörning.
År 1858 öfvergick det genom köp
till en hit inflyttad utlänning, grefve
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
