Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Linköping, stapelstad - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Linköping.
Linköpi ng.
361
pade: "Herre Jesu Kriste, i dina
händer befaller jag min anda!" Han
upprepade orden ännu en gång, men
när han tredje gången uttalade dem
föll hans hufvud.
Sedan desse höge herrar voro
afrättade framträdde Arvid Stålarm,
men såväl han som Axel Kurk
benådades genom ett från hertigen
ankommet bref, hvilket Erik
Göransson uppläste. Hertigen hade
uppställdt som vilkor ständernas
bifall, och derför vände man sig
till den omgifvande folkmassan, som
ropade: "det är nog blod, nog blod!
nåd, nåd!" De båda herrarne
knäböjde och tackade, kastade något
penningar åt bödeln och’ stego åt
sidan. Derefter afrättades Bengt
Falk, och sedan gick tåget tillbaka
till slottet. Det säges, att Arvid
Stålarm, som var af ett skämtsamt
lynne, skall hafva yttrat, att de
salige herrar riksråder skola väl nu
undra, hvart jag tagit vägen,
emedan jag icke kommer efter dem till
himmelriket, såsom de väntat."
Sedan de döda kropparne blifvit
svepta i slottsfogdens Peder
Mattson (Stjernfelt) hus, bisattes de i
domkyrkan å norra sidan vid
vestra dörren. Här stodo de så länge,
att de slutligen gåfvo lukt ifrån sig.
Hertigen tillskref då biskopen
följande bref angående begrafningen:
"Karl med Guds nåde, Sveriges
rikes regerande Arffurste etc. Vi
hafve förnummit af eder skrifvelse
till vår Sekreter Mikel Olofsson, att
deras lik, som nu sist der i staden
för deras missgerningar rättade
blefvo, skola ännu stå der i
domkyrkan obegrafne och gifva stank
och lukt utaf sig. Så ändock vi
nådigast efterlåte, att de måtte der
i domkyrkan begrafne blifne, så
hafver det icke varit vår vilja,
såsom ej heller ännu är, att deras
grifter’ skulle murade eller något
ofvan jord upphöjde blifva.
Hvilket vi icke heller vilja, att I
tillstädjer! skola, utan låte dem med
allraförsta tillsamman uti en eller
två grafvar nederlagda blifva, vid
det rum uppå den norra sidan, som
vi tillförene hafva gifvit besked
om, så framt annars sker, då skole
I veta, att vi icke vilja hålla Eder
det till godo, Gud befallandes af
Nyköping d. 8 april 1600. — Carolus.
– P. S. Vi befäl le Eder, biskop
Peder, att I låten de döda kroppar
komma till jorden, men stort prång
vilje vi icke, att man dermed hålla
skall, efter såsom deras gerningar
det heller icke förtjent hafva, det
rätter Eder efter, Gud här med
be-faldt.
Sedermera under Gustaf II Adolfs
tid blefvo liken flyttade till de olika
familjernas grafvar.
På Sko kloster i Uppland
förvaras ännu det svärd, för hvilket
herrarnas hufvud föllo. Det är en
väl härdad klinga, tvärt afskuren i
ändan. På klingan läses mästarens
namn Weilm Klein, emellan två
kors. Å jerntorget utvisas en
särskild fyrkant i stensättnipgen, med
en ring röda stenar inuti, ännu den
plats, der afrättningen försiggick.
Denna tilldragelse eller Linköpings
blodbad, såsom den blifvit kallad,
kan utan motsägelse anses såsom en
af de mörkaste fläckar i Sveriges
häfder. Och detta var Linköpings
sista egentligen historiska minne.
Af naturolyckor, som öfvergått
staden, nämnas pest och hungersnöd
år 1291 samt pesten frånhöstenl349
och öfver hela följande året. Denna
sistnämda farsot, i vår historia känd
under namn af Digerdöden, Svarta
eller Stora Döden hade från Asien
blifvit öfverförd till Europa och
kom med ett fartyg till Norge,
hvarifrån den utbredde sig öfver hela
Skandinavien. Efterföljande år
härjade här äfven smittosamma
sjukdomar: 1602, 1612, 1622, då
emellan Persmessan och Mikaeli tid 600
af stadens innevånare af pesten
bort-jycktes; 1711, då pesten öfverför-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
