EN MAN HETTE REOR. Han var från Fuglekärr i Svarteborgs socken och ansågs vara den bäste skytten i häradet. Han blev döpt, då kung Olov utrotade den gamla läran i Viken, och var sedan en ivrig kristen. Han var friboren, men fattig; vacker, men inte storväxt; stark, men blid. Han tämde unghästar endast med blickar och ord och kunde locka till sig småfåglar med endast ett tillrop. Han vistades nästan ständigt i skogen, och naturen hade stort välde över honom. Plantornas växt och trädens knoppning, hararnas lek på skogens öppna platser och abborrens språng i den kvällslugna sjön, årstidernas kamp och vädrets växlingar, detta var huvudhändelserna i hans liv. Sorg och glädje tog han av sådant och inte av det, som skedde bland människor.
En dag gjorde den skicklige jägaren en god fångst. Han mötte djupt inne i den tjocka skogen en gammal björn och fällde honom med ett enda skott. Den stora pilens vassa spets for rått in i den väldiges hjärta, och han sjönk död ned vid jägarens fötter. Det var sommar, och björnens päls var varken tät eller jämn, dock drog skytten av den, rullade den tillsammans till ett hårt bylte och gick vidare med björnfällen på ryggen.
Långt hade han inte vandrat, innan han förnam en utomordentligt stark honungsdoft. Den kom från de små blommande växter, som täckte marken. De växte på späda stänglar, hade klargröna, glatta blad, som voro mycket vackert ådrade, och i toppen en liten spira, tätt besatt med vita blommor. Deras små kronor voro tilltagna i minsta mått, men ur dem trängde fram en liten borste av ståndare, vilkas frömjölsfyllda knoppar dallrade på vita strängar. Reor tänkte, medan han gick ibland dem, att dessa blommor, som stodo ensamma och obemärkta inne i skogsdunklet, sände ut bud på bud, kallelse på kallelse. Den starka, honungsljuva doften var deras rop, den spred kunskapen om deras tillvaro långt bort mellan träden och högt upp mot skyarna. Men det var något ängslande i den tunga doften. Blommorna hade fyllt sin bägare och dukat sitt bord under väntan på sina vingade gäster, men ingen kom. De trånade sig till döds i den tunga ensamheten i det mörka, vindfria skogssnåret. De tycktes vilja skrika och jämra sig över att de vackra fjärilarna inte ville komma och gästa dem. Där blommorna stodo tätast samman, tyckte han, att de hjälptes åt att sjunga en entonig sång. »Kommen, vackra gäster, kommen i dag, ty i morgon äro vi döda, i morgon ligga vi döda på det torra lövet.»
Det tillstaddes Reor att få se den glada upplösningen på blomsteräventyret. Han förnam bakom sig ett fladder som av den lättaste vind och såg en vit fjäril irra omkring i dunklet mellan de tjocka stammarna. Han flög fram och åter i oroligt sökande, liksom oviss om vägen. Inte heller var han ensam, fjäril efter fjäril skymtade fram borta i mörkret, tills där slutligen fanns en hel här av vitvingade honungssökare. Men den första var anföraren, och han fann blommorna, vägledd av doften. Efter honom kom hela fjärilhären framstormande. Den kastade sig ned bland de längtande blommorna, som segraren kastar sig över bytet. Som ett snöfall av vita vingar sänkte den sig över dem. Och där blev fest och dryckeslag runtom varje blomspira. Skogen var full av tyst jubel.
Reor gick vidare, men nu var det, som om den honungsljuva doften följde honom, vart han gick. Och han förnam, att där inne i skogen doldes en längtan, starkare än blommornas, att där fanns något, som drog honom till sig, liksom blommorna hade lockat fjärilarna. Han gick framåt med en stilla fröjd i hjärtat, som om han väntade på en stor, obekant lycka. Det enda, som ängslade honom, var, att han inte skulle kunna finna vägen fram till detta, som längtade efter honom.
Framför honom på den smala stigen krälade en vit snok. Han böjde sig ned för att taga upp det lyckobådande djuret, men ormen gled ur hans händer och rann snabbt uppåt stigen. Där rullade han sig samman och låg stilla, men då skytten åter grep efter honom, gled han hal som is bort mellan hans fingrar. Reor blev nu ivrig att äga det visaste av djur. Han sprang efter ormen, men mäktade inte nå den, och den lockade honom bort från stigen in på den obanade skogsmarken.
Denna var beväxt med furuskog, och i en sådan finner man sällan gräsklädd mark. Men nu försvunno plötsligen torr mossa och brunt barr, ormbunkar och styva lingonbuskar drogo sig undan, och Reor kände under foten silkeslent gräs. Över den gröna mattan dallrade fjunlätta blomvippor på lätt böjda strån, och mellan de långa, smala bladskivorna syntes den röda nejlikans små halvutslagna blommor. Det var blott en helt liten plats, och däröver utbredde de högstammiga furorna knotiga, rödbruna grenar, flockvis täckta av täta barrklungor. Mellan dessa kunde solstrålarna finna många vägar ned till marken, och där var kvävande hett.
Men mittför den lilla ängen steg en fjällvägg lodrätt upp ur marken. Den låg i skarpt solsken, och där syntes tydligt de lavklädda stenytorna, de färska brotten, där vinterfrosten sist lossade några väldiga block, de stora stånden av stensöta, som klängde in de bruna rötterna i jordfyllda rämnor, och de tumsbreda avsatser, där bägarlaven radade upp sina rödkantade pokaler och en gräsgrön mossart lyfte över sig på nålfina stift små grå mössor.
Denna fjällvägg syntes i allt lik varje annan fjällvägg, men Reor märkte genast, att han hade kommit mittför gavelväggen till en jätteboning, och han upptäckte under mossa och lav de stora gångjärn, på vilka bergets gråstensdörr svängde.
Nu trodde han, att ormen hade smugit sig in bland gräset för att gömma sig där, tills han obemärkt skulle kunna komma in i berget, och han uppgav hoppet att fånga honom. Han kände nu åter den honungsljuva doften av de längtande blommorna och märkte, att här uppe under bergväggen rådde en kvävande hetta. Där var också förunderligt stilla: inte en fågel rörde sig, inte ett barr spelade i vinden, det var, som om allt höll andan, väntande och lyssnande i obeskrivlig spänning. Han var liksom kommen in i ett rum, där han inte var ensam, ehuru han ingen såg. Han trodde, att någon gav akt på honom, han kände det, som om han hade varit väntad. Han erfor ingen ängslan, men genomilades av en välbehaglig rysning, som om han snart skulle få se något övermåttan skönt.
I detta ögonblick blev han åter varse ormen. Den hade inte gömt sig, fastmer hade den krälat upp på ett av blocken, som frosten hade sprängt ned från fjällväggen. Och strax nedanför den vita ormen såg han den ljusa kroppen av en flicka, som låg och sov i det mjuka gräset. Hon låg utan annat täcke än några spindelvävstunna slöjor, just som om hon hade kastat sig ned där efter att natten om hava lekt med i älvedansen, men gräsets långa blad och dess dallrande, fjunlätta blomvippor stodo högt över den sovande, så att Reor blott kunde skymta kroppens mjuka linjer. Inte heller gick han närmare för att se bättre. Men sin goda kniv drog han ur slidan och kastade den mellan flickan och fjällväggen, så att den stålrädda jättedottern inte måtte kunna fly in i berget, då hon vaknade.
Sedan stod han stilla i djupa tankar. Ett visste han genast, att den tärnan, som sov där, ville han äga; men ännu var han inte rätt ense med sig själv hur han skulle handla med henne.
Men då lyssnade han, som kände naturens tungomål bättre än människornas, till den stora, allvarliga skogen och det stränga berget. »Se,» sade de, »åt dig, som älskar vildmarken, lämna vi vår fagra dotter. Bättre passar hon dig än slättens döttrar. Reor, är du värdig den ädlaste gåva?»
Då tackade han i sitt hjärta den stora välgörande naturen och beslöt att göra flickan till sin hustru och inte blott till trälkvinna. Och då han tänkte, att hon, sedan hon hade kommit till kristendom och människoseder, skulle blygas vid tanken på att hon hade legat så ohöljd, så löste han björnhuden från sin rygg, vecklade upp det styva skinnet och kastade den gamla björnens grånade, raggiga fäll över henne.
Men då han så gjorde, dånade bakom fjällväggen ett skratt, vid vilket marken riste. Det ljöd inte som hån, endast som om någon hade suttit i stor ängslan och inte kunde låta bli att skratta, då han helt plötsligt blev fri från denna. Den förfärliga stillheten och den tryckande hettan togo ock slut. Över gräset svävade en svalkande vind, och barren började sin susande sång. Den lycklige jägaren kände, att hela skogen hade hållit andan, undrande hur vildmarkens dotter skulle behandlas av människosonen.
Snoken rann nu ned i det höga gräset; men den sovande låg bunden i trollsömn och rörde sig inte. Då rullade Reor in henne i den grova björnhuden, så att blott hennes huvud syntes ovanom det raggiga skinnet. Fast hon säkerligen var en dotter av den gamle jätten i fjället, var hon späd och finlemmad, och den starke skytten lyfte henne på sin arm och bar henne bort genom skogen.
Om en stund kände han, att någon lyfte i hans bredskyggiga hatt. Han såg upp och fann, att jättedottern var vaken. Hon satt lugnt kvar på hans arm, men nu ville hon se hur mannen såg ut, som bar henne. Han lät henne hållas. Han tog ut stegen längre, men sade intet.
Då måtte hon ha märkt hur hett solen brände på hans huvud, sedan
hon hade tagit hatten av honom. Hon höll då ut den över hans huvud som
en solskärm, men hon satte inte ned den, utan höll den så, att hon
alltjämt kunde se ned i hans ansikte. Då syntes det honom, att han
ingenting behövde spörja eller tala. Han bar henne tyst ned till sin
mors hydda. Men hela hans väsen genomströmmades av lycksalighet, och
då han stod på hemmets tröskel, såg han den vita ormen, som ger
tomtebolycka, glida in under dess grundmur.
