Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I är så trofast en vän alltifrån ungdomsda-
gar.»
Fru Tale log vänligt och stödde sitt hufvud,
tungt af den nymodiga frisyren, hvilken med
ens bannlyst pärlhufvan och tillät håret att,
förstoradt af valk och puffar, visa sig bart,
mot den tygklädda väggen.
»Vi ha haft många liknande och föga
lyckosamma öden», sade hon, »och i sorgerna har
vänskapen starkare växtkraft än i goda tider.
Ett har I dock, som min längtan aldrig
mäktat bringa mig: ett barn. Det är en tung lott
att gå allena mot ålderdomen. I skulle veta,
hur många bittra tårar jag utgjutit för den
sakens skull. Jag vankade ju om som änka
alla mina bästa år, och hur jag blef Arild
Urups maka är Eder förvisso bekant. Aldrig
låg jag i älskog vid hans sida. Nu är jag så
fullkommens lycklig med min gode Gert, men
barnen, som vår Herre ej tilltrodde mig äga,
kan jag aldrig glömma. Vi födas mödrar,
hjärtesyster, vi knoppas för kärlek, blomstra
och vissna i den, men också när det fagra
skinnet skrumpnar och älskogselden dör, slår
modershjärtat med samma kraft.»
Hennes svarta, brännande ögon fylldes af
tårar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
