- Project Runeberg -  Våra öfverliggare samt Ett universitet i Sveriges hufvudstad /
219

(1886) [MARC] Author: Oscar Svahn With: Bruno Liljefors
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

PUTS ARE, PIGTJUSARE, HELSOPEDANTER OCH OM SÄTT ARE. 219

konstens väg förädlas, och då ali konst bör sträfva att, så
vidt möjligt är, närma sig naturen — såsom det så vackert
heter i den populära estetiken — så sträfvade städse vännen
Fransén att dels skaffa sig så smala benkläder, som modet
för dagen medgaf, dels att hålla dem ej blott så fläckfria, utan
äfven så veckfria som möjligt. När derför Fransén satt hemma
i sitt rum och läste »Revue des deux Mondes» — ty Fransén
»höll i det längsta på fransmännen, d. v. s. ända till dess de
blifvit så splitter-galna att de infört republiken, då ju ingen
menniska kunde stå ut med dem» — så hängde vanligen benkläderna
i skåpet. »Revue des deux Mondes» lästes— »reverenter talt»
— i blotta underbenkläderna.

Men Nemesis vakar. Det var detta slags dyrbara plagg,
som en gång skulle vålla Fransén följande ofärd.

Fransén hade nemligen jemte en flock yngre kamrater
blifvit inbjuden till en stor sommarbal på ett af de stora
ickeadliga godsen nära Lund. Huset var väl kändt såsom både
förmöget och gästvänligt, midsommarsvädret var strålande, och
allt lofvade en mycket glad dag. Fransén dansade visserligen
icke, dels emedan benen icke kunde, och dels emedan
benkläderna icke finge »vecka sig», men han var likväl en gerna
sedd gäst vid dylika tillställningar, emedan han var en
outtröttlig och ofta ganska lyckad talare, i synnerhet sedan han
»fått ångan upp*, såsom det heter på konstspråket. Dagen
till ära hade han också från Malmö skaffat sig ett par »utsökta»
ljusgrå benkläder, så smala, att Fransén måste använda hela
sin »konstfärdighet» för att »komma uti» dem. De ljusgrå
hade lyckligen anländt flere dagar före festen, och så snart
någon bekant kom på besök, gick Fransén under djup tystnad
och med högtidlig uppsyn bort till skåpet, tog fram sina
oskattbara, och sedan han — fortfarande under tystnad — låtit dem
några ögonblick dingla framför den bländade åskådarens blickar,
upphof han slutligen sin röst och sporde: »Hvad säger du om
dessa.2» Sedan nu denne förklarat, att hans beundran vore
»inexpressible», drog honom Fransén med ena handen bort

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 02:27:19 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/overligg/0237.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free