Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ögonblick — kratsch! mor-r-r! vov! vov! vov! — Rasmus,
landtjunkaren och de båda doggarne befunno sig i en hög på golfvet,
vältrande om hvar andra i den vildaste oordning. Hundarne
hade flugit i strupen på hvar andra och på samma gång
dragit herrarne med in i leken.
Landtjunkaren, som först kom på benen, grep med kraftig
hand sin egen hund i halsbandet, men tilldelade Bob på samma
gång en så förfärlig spark, att denne med ett vildt tjut flög
under bordet.
»Sparkar herrn min hund!» skrek Rasmus, skummande af
raseri, i det han måttade en örfil åt våldsverkaren, som denne
emellertid icke blott parerade, utan också besvarade med ett
utfall, hvilket tillskyndade Rasmus en synförnimmelse som vid
explosionen af hel raketkista. Hundarne rusade åter på
hvar andra, herrarne likaledes. Bob försvarade sig någorlunda,
ehuru äfven han fick stryk, men då Rasmus linkade hem i
sällskap med sin blödande vän, ringde det oupphörligt i hans
öron:
«Ud gik jeg med to brune Öine,
Men jeg kom hjem med et Par blaa.»
Det var synd om Bob!
Så förgingo ännu några år. Vännerna blefvo allt talrikare,
vexlarne likaledes, men så småningom allt svårare att omsätta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
