- Project Runeberg -  Våra öfverliggare samt Ett universitet i Sveriges hufvudstad /
271

(1886) [MARC] Author: Oscar Svahn With: Bruno Liljefors
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Hofpredikanten hade för länge sedan annonserat i tidningarna,
att han icke betalte sin sons skulder, och så en dag gick det,
som det vanligen går i dylika fall. Rasmus var försvunnen.

*



»Men hur gick det till sist?» frågar må hända läsaren af
denna hund- och lefnadssaga.

Det gick, som man lätt kan föreställa sig. Först dock
några ord om den stackars Prisse, ty ära den, som äras bör.
(Bob hade för länge sedan blifvit utmätt för en obetald
skräddareräkning).

Prisse hade, såsom ofvan är antydt, redan under den sista
tiden af sin herres vistelse vid universitetet börjat blifva
demoraliserad, och lemnad åt sig sjelf, gick han med snabba
steg sin undergång till mötes — just som vi från början förespått.

Han var nu ingens och allas hund, han hade blifvit en
offentlig hund, som gick och dref på gatorna, men som dock
hade sitt förnämsta tillhåll på stadens krogar och värdshus.

Prisse hade blifvit »uteliggare».

Mot alla uppassare var han synnerligen älskvärd, för dem
svansade han och gjorde sina bästa konster, ty han visste, att han
förnämligast berodde af deras nåd. Alla kände honom, men
tilltalades han på gatan af någon bland dem, som smickrade
sig af att tillhöra hans bästa vänner, så vände han blott på
hufvudet och fortsatte sin väg med en blick af iskall likgiltighet,
utan att ens göra någon min af att vifta, vore det också
med yttersta delen af svansspetsen. Men träffade han samme
person några ögonblick derefter sittande vid en biff eller en
punschbutelj, kände han igen sin vän och kunde lägga i
dagen en älskvärdhet, som var rent af bedårande. Prisse hade
blifvit en sjelfvisk och hycklande matfriare, blottad på alla
ädlare känslor. Hans begär efter starka drycker var alltjemt i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:20:14 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/overligg/0289.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free