Note: This work was first published in 1993, less than 70 years ago. Sven Anér died in 2018, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
AFFÄREN
BORLÄNGE
-ett svart streck
Av Sven Anér
TALMli-nytt presenterar ett kapitel som
kan läsas separat. Haken utkommer i
september 1995.
PALME-nytt
Kapitel 18
Var fanns Holmér?
Ingvar Carlsson frågade hur jag mådde.
IIANS HOLMÉR:
KU-FÖRHÖR 1988-07-27
BERNDT AHLQVIST kände jag något från vår
delvis gemensamma lid på TV, där Ahlqvist fanns
på TV 2:s Rapport och jag på TV I :s
samhällsredaktion. Vi sa hej till varann, som vi sa
hej till alla de tusen andra som vi kände bra, något,
nästan inte alls.
Sen blev Berndt Gunnar Strängs personlige
kunskapare i Japan, vilket förslås var ett spännande
jobb, myckel förnlseende instiftat av den gamle
finansministern.
Berndt hade möjlighet alt arbela fritt och i sin egen
takt (som för det mesta var högt uppdriven) och han
trivdes nog i Japan, även om trivas knappast är det
ord jag vill förknippa med denne ivrige, stressat
ivrige entusiast.
NÅ, HÖS TEN 1972 träffade jag Berndt i Tokyo.
Min filmande kollega Jan Andersson och jag hade
hamnat i Japan på hemväg från Kina och från
Korea. I Kina kom vi precis i nystarten efter
kulturrevolutionen och fick göra en delvis hemma
hos-film tillsammans med en familj i en av Pekings
hyreskaserner, vilket ansågs nytt och apart.
Naturligtvis var familjen mycket välartad och
noggrant utvald. Uppdraget var förstås spännande.
Från Kina for vi till Korea och Söul och så
småningom upp till 38:e breddgraden, som jag
kände från ett halvårsom repalrierare i svensk
uniform 1953-54; vi skulle skilja ”kommunister”
från ”demokrater” bland sydsidans fångar från det
just avslutade treåriga kriget. Nu, 1972, fanns vår
parallellgrupp från den svenska
övervakningskonlingcnlen kvar med begränsad
personalstyrka: ett knappt tiotal halvt bortglömda
men idealistiska personer som väcktes om nättema
av nordsidans propagandahögtalare. När jag
hemma i Sverige försökt berätta om repalrieramas
och övervakarnas sysslor harjag aldrig lyckats
förklara att vi inte representerade FN, som ju var
stridande part i Korea-konflikten, utan det neutrala
Sverige. Övervakarna finns där fortfarande,
representerande ett Sverige som väl inte är •’ särskilt
neutralt längre.
Sen flög Jan Andersson och jag över till Japan (där
vi bl a skulle göra en film om en ung urmakerska
vid Seiko milt på huvudön Honsliu; en film som jag
var ganska nöjd med). Och det var alltså i Tokyo
jag träffade Berndt Ahlqvist.
Vi drack en kopp kaffe en trappa ner på hans hotell;
en mörk och sva! och tyst lokal. Berndt berättade
om sitt jobb, och han hjälpte mig med bra tips om
vårt TV-jobb; vi fick en god kontakt, men jag tror
inte att jag gjorde någon djupare impression.
Svenskar etablerade i utlandet får träffa många
landsmän.
SEN HAMNADE BERNDT som chefredaktör för
Östra Småland (s) i Kalmar, och han gav raskt åt
denna tidning ett signum av ilsken, ofta
fronderande briljans. Parti pampar hade han föga till
övers för.
Jag skriver till Berndt i början av februari 1988, då
min bok ”Polisspåret” just kommit ut, och Berndt
faxsvarar snabbt. Jag vet inte hur svårt han redan
då var drabbad av sin strupcancer. Jag hade citerat
Berndt och Östra Småland i ”Polisspårel”, en
myckel frän Bemdl-belraklelse underrubriken ”Vad
gör mordspanarna?”från den 16.10.1987. Och nu
skriver Berndt till mig:
Broder, Tack för ditt brev. Jag lovar att inte starta
någon upphovsmannaprocess mot dig för att du
stjäl mina ledare. Självklart skulle jag gärna vilja
recensera din bok, men sjukförsäkringslagarna
förbjuder detta. Är man sjuk och uppbär
sjukpenning får man inte arbeta även om mun kan.
Många kan slira på den bestämmelsen, men
knappast en journalist som jobbar inför all
offentligheten.
7/95:12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
