Note: This work was first published in 1993, less than 70 years ago. Sven Anér died in 2018, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PALME-nytt
9
Granskarna:
Glöm bort
polisspåret!
PALME-nytt ber nu läsarna: studera noga
vad granskningskommissionen i sin
sammanfattande sammanfattning skriver
om polisspåret i Palme-utredningen:
”Våra slutsatser av granskningen i den
delen är att inga brottsmisstankar mot
enskilda polismän kan utläsas av
utredningsmaterialet... men att
utredningen likväl lämnat en hel del i
övrigt att önska.”
Tillbaka till GÅ! Eller rättare sagt: kvar vid GÅ!
Under den mycket torftiga bevakningen av
granskningskommissionens betänkande har Lars
Eric Ericsson och hans fyra instämmande bisittare
fått beröm för krafttag inte minst då det gällt
polisspåret. Omdömet är enligt PALME-nytts
mening oförtjänt.
Denna sentida granskningskommission har
arbetat med samma hartassar och silkesvantar som
sina föregångare - ja, i vissa avseenden tycks bl a
den förkättrade Edenman-kommissionen ha varit
hårdare i sin kritik.
Ericsson & co återkommer ofta till vad som
förefaller vara deras kungstanke, nämligen att
”polisutredningen aldrig tagit något helhetsgrepp på
denna motivbild/brottshypotes och analyserat den.”
Bra påpekat, i och för sig. Men en kritik för
bristande helhetsgrepp kan, enligt PALME-nytts
bestämda mening, inte glatt kombineras med den
sammanfattande ingressens totala rentvagning av
hela den poliskår som för bortåt miljarden kronor
ägnat sig åt vad som kommit att kallas utredning av
mordet på Olof Palme.
Tänk efter. Om kommissionen menar att
helhetsgreppet saknas, är det då inte troligt att
applicerandet av ett dylikt helhetsgrepp skulle ha lett
till en annan bedömning av ”misstankar om
polismäns eventuella medverkan”? Borde inte
kommissionen, i den komprimerade
sammanfattningen, i stället ha sagt
”Eftersom inget helhetsgrepp har tagits kan vi inte
bedöma om misstankar bör riktas mot några
polismän”? Men en sådan undran hade förstås varit
liktydig med svordomar i kyrkan, och
kommissionen svär sannerligen inte.
På samma sätt som de båda tidigare
kommissionerna tycks nu denna senaste (sista?)
ha suttit i soffa med sina granskningsoffer, talat om
livet och tagit en kaka till.
Det är denna grundinställning från
kommissionens sida som känns så förlamande. Det
får inte handla om att polisens - och inte minst
Säpos! - utredare från böljan varit inställda på att i
ond avsikt utföra ett låtsasjobb. Något sådant har
aldrig föresvävat kommissionen, påstår den.
Det har kört ihop sig ibland. Ja. Det har strulat till
sig. Ja. Polisutredama kanske inte alltid har använt
de mest förfinade metoderna. Ja. Men att någonting
skulle ha varit i grunden fel? O nej.
Kommissionsledamoten Inga-Britt Ahlenius,
RRV-generaldirektören och en kvinna som har
kunnat förmodas veta vad hon vill, uttalade i sitt
ofta i PALME-nytt citerade brev till Maijasin i mars
1996 att här skulle det verkligen röras om i
kuttingen. Bl a, menade Ahlenius, skulle det inte
bara kontrolleras om poliser gjort sina saker rätt
utan framför allt om polisen över huvud taget ägnat
sig åt rätt saker.
Av denna filosofi tycks inte mycket återstå, sedan
det enhälliga betänkandet numera ligger på Laila
Freivalds bord. Endast snömos. Sockervadd.
Vart tog Alexandra vägen?
Det skulle vara intressant att veta exakt hur
kommissionen plockat fram sina granskningsobjekt
- och vilka de helt sonika hoppat över? Är det de
farligaste uppslagen som helt enkelt inte fått komma
med?
För mig personligen ligger förstås Affären
Alexandra nära hjärtat Den affär som blev boken
”Dominoeffekten” och som visar hur fyra vittnen en
timme före mordet ser en polispiket och två
radiobilar 400 m från brottsplatsen. Jag hittar ingen
Affären Alexandra i de tre tjocka luntorna (som nu
böljar disentegrera under min möjligen omilda
behandling). Tre totalt oidentifierade polisfordon
före mordet - nej, det ska vi inte titta på! Här hade
kommissionen ju den unika möjligheten att få läsa
förhören med de fyra vittnena i den skara
VW-bubblan, dessa förhör som finns (det har
Palme-utredama bekräftat) men som jag inte fått se. Nej,
vi glömmer Alexandra säger kommissionen, som
närmast briljerar med att inte ha läst någon annan
text än den som finns innanför ölvebros berömda
orangeröda pärmar.
Vad Krantz, Anér, Poutiainen, Wall skrivit - ä,
det struntar vi i! Privatspanare - kommissionen
nedlåter sig faktiskt vid flera tillfällen att begagna
denna gement oförsynta beteckning på seriöst
arbetande yrkesfolk.
PALME-nytt ska nu ta upp, en efter en,
kommissionens genomgående friande analyser av
poliser och händelser längs polisspåret. Ett samlat
grepp? Ja visst. Ett samlat, friande grepp. SA.
8/99:9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
