Note: This work was first published in 1993, less than 70 years ago. Sven Anér died in 2018, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10 PALME-nytt
2.6.2001. Debattinlägg för Journalisten , tacksam för
*införande, kollegial hälsning
På SvD Brännpunkt den 2 juni inleder sociologen Mats Ekström sitt intressanta inlägg
med detta konstaterande:
”Journalister protesterar ofta högljutt när offentligheten begränsas och möjligheterna
att utforska samhället inskränks.”
Konstaterandet är helt korrekt - i normalfallet. Men i vissa, stora frågor håller konstaterandet inte streck.
Ibland, och märkligt nog i särskilt stora frågor, försvinner journalisters intresse för den offentliga insynen.
Tystnad alstrar ny tystnad tills den samlade, bedövande tystnaden blir ogenomtränglig.
Jag exemplifierar med fallet Estonia. Som ensam frilansjournalist har jag under det senaste året följt och
försökt tränga in i denna mörka affär. Och jag har då gjort den för en journalist så kända erfarenheten att
varje granskning av vrå eller vändande av sten ger oväntade, ofta sensationella fynd.
Sålunda har officiellt tillgängliga - om än inte lättillgängliga - listor över räddade från förlisningen ideligen
gett ny dramatisk information, samtidigt som en mycket negativ information har uppenbarats, nämligen den
att ingen av dessa listor rönt något som helst intresse från förmodat vetgiriga journalisters sida. Tidigt i
våras forjag till Tallinn - knappast ett enormt joumalistföretag - och farm hos den officiella estniska
nyhetsbyrån fem listor över räddade som visade sig vara helt okända i Sverige, även om någon av dessa
listor till slut, efter månadslång påstötning, kröp fram ur UD:s eller näringsdepartementets arkiv.
Listorna - numera över dussinet, en med Åbo-polisens officiella stämpel - visade att i varje fall fem av de
officiellt omkomna i själva verket fanns noterade, på lista upp och lista ner, som räddade, och sedan jag
vidgat mina estniska joumalistkontakter har jag nu kommit fram till elva namn, elva tänkbara räddade,
kanske alls inte omkomna.
Det har talats om Estlands nyvunna frihet, men fortfarande tycks svenska medier förmoda att Estland är
lika stängt i dag som under t ex den Chrustjev-tid i böljan av 60-talet då jag besökte Tallinn, pratvilligt och
mycket kategoriskt ledsagad av guide som talade ryska. I dag sker kontakten självfallet på alla
västerländska språk - även svenska för den som har tur - och den mediala öppenheten gentemot en
Estonia-undrande svensk är närmast total, parad med undran över varför just denne i branschen tydligen grånade
journalist är den ende svensk som intresserar sig för Baltic News Service och Radio Kuku och Eesti Radio
2 - och för Estonia.
Jag sitter nu med ett omfattande dokumentärt material i ämnet, och situationen är sålunda diametralt
motsatt den som Mats Ekström skildrar. I normalfallet klagar journalister över bristande offentlighet, medan
i Estoniafallet klagan riktar sig mot mig som vill och kan informera om en nationalkatastrof, en
Europakatastrof.
När Siije Piht, makan till Estonias alternerande kapten Avo Piht, skriver ett vädjande brev till Mona
Sahlin berättar ingen mer än jag - i skrifter av begränsad räckvidd - att detta brev är avsänt, än mindre
återges en enda rad av det dramatiska innehållet, med ingressen:
”Kära Fru Biträdande Minister, Jag är Sirje Piht, hustru till Avo Piht, en kapten på tn/s Estonia... ” - en
kapten som kanske alltså lever.
Jag skyndar mig att redovisa ett intressant medialt undantag: Klarspråk i radions P 1 hade annandag
pingst ett inlägg som jag författat, en ropandes röst i etern. I övrigt tystnad, i spalter eller på TV-skärm. Jag
för i sammanhanget en tämligen fruktlös korrespondens med styrelsen för psykologiskt försvar,
psykförsvaret i dagligt tal. Detta SPF har fått Mona Sahlins uppdrag att skapa en ”informationsbank” kring
Estonia, som fåkunnig allmänhet ska kunna vända sig till, men denna informationsbank är ännu ej
projekterad, än mindre upprättad, och på min fråga hur SPF ser på problemet med de fem eller möjligen
elva räddade som efter förlisningen kan ha försvunnit svarar styrelsens Vendela Dobson-Andersson, med
svåröverträffad cynism, att ”SPF har inte fått i uppdrag att föra en förteckning över samtliga räddade och
har därför inte fört några sådana uppgifter" - nehej. Jag erinrar mig ett besök vid en folkhögskola i
provinsen då jag bad auditoriet göra en anteckning men möttes av beskedet att ”det inte var tillsagt om
penna”. SPF har inte blivit tillsagt om några räddade från Estonia; lugnast så.
En betydligt yngre kollega, kvinnlig, vände sig härförleden till en medelstor landsortstidning med ett
debattinlägg om Estonia men möttes av det aktiva ointresset: ”Nej, Estonia ska vi inte ha”.
Vad än debattredaktörer och alla övriga i grindväktamas skock må säga så har vi Estonia, med all hennes
ovisshet, all hennes svärta. Och dokumenten finns. Dolda, skylda - men text och bilder börjar klarna, likt
fotografiet som med tången sakta vaskas fram ur kopieringsbadet.
När Knut Carlqvist för några veckor sedan presenterade sin engagerade och faktaspäckade debattbok om
Estonias förlisning, ”Tysta leken”, följde en TT-notis och ytterligare ett kort omnämnande; av utförligare
recensioner har jag inte sett en skymt.
"Jag är Sirje Piht, hustru till Avo Piht, en kapten på mis Estonia ” - än sen då? Det här är inte Monas
bord, inte psykförsvarets, inte journalisters som Fichtelius och Jan Mosanders, ivriga längs de vanliga
spåren men inte i Estonias kölvatten. Sven Anér * Införande? O nej, SA.
6/01:10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
