Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En storm på hafvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
samma gång skiftande i alla regnbågens färger, kommo oss närmare
och närmare för att slutligen brytas mot skeppssidorna
och kastas tillbaka som krossad kristall eller en ofantlig massa
perlor, smaragder och rubiner. Alla världens juvelerare kunna
ej åstadkomma något ens tillnärmelsevis liknande, om de än
ock sloge ihop alla sina lager af guld, äkta perlor och juveler.
En landsman, som kom från Parisutställningen och var bosatt i
Lexington i K. y. tog med sin kamera ett par tre vyer af de
väldiga vågorna; han lofvade att sända mig till Nework ett
par fotografier, men jag mottog ett bref från honom, hvari han
säger, att det misslyckats; han var väl för mycket amatör, kan
jag förstå.
Nu gifves signal. Klockan är 12, kartan slås upp, vi befunno
oss då på 47,28 latitud och 44,52 longitud 1,789 eng. mil
från England, något mera än halfva vägen till Newyork samt
ungefär midt för Newfoundlandsbankarne, »Atlantens kyrkogård»,
så benämnd för de många skeppsbrott, som där ega rum – men ett
par hundra engelska mil närmare kusten. Det ringes till middag, i
dag är det många platser vid bordet tomma, omkring halfva antalet
har i dag »förfall», – de äro helt upptagna af att hembära
sina offer åt hafsguden. Jag beklagade de stackarne, ty själf
hade jag en strykande aptit, »sjön suger» och jag har aldrig mått
bättre eller haft så god aptit som på Atlanten. Efter middagen
tog jag mig som vanligt en liten »tupplur», hur länge jag sof mins
jag ej, men jag väcktes af skrik och oväsen. En hel del passagerare
kommo nedrusande, följande tre unga män hack i häl. De tre
voro genomvåta, som om de nyss uppdragits ur sjön. De berättade,
att de stått på akterdäcket, då en stor, väldig våg vräkt in och
slagit öfver aktern och helt genomdränkt dem; den ene, en skräddare
från Norrbotten, hade vågen, då den drog sig tillbaka, så
när ryckt med sig; det var i sista minuten hans lycka, att han
slungade armen om järnbarriären och på så sätt lyckades hålla
sig fast och undgå att följa med öfver bord. Den första fråga
jag stälde till dem, sedan de berättat sitt missöde, var om stormen
till- eller aftagit. Nu är det helt »förfärligt» erhöll jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
