Det var ej mycket, jag fick tillfälle att se af Southampton. Sanningen att säga längtade jag blott att komma hem och i ro. Det kunde äfven innerligen väl behöfvas, då jag under de fyra sista månaderna hela tiden varit på resande fot.
Jag skulle ha rest från Southampton på middagen den 20 dec., men då jag vid 11-tiden hos en judisk bankir utväxlade mina amerikanska pängar mot svenskt mynt, passade denne Abrahams afkomling på att lura mig på 37 kr. Bland andra dollarsedlar, jag utväxlade, hade jag äfven en 20-dollarssedel. Juden svor vid Abrahams, Isaks och Jakobs gud, att det endast var en 10-dollars, han mottagit, och gaf mig endast tillbaka därefter. Alla mina protester voro fruktlösa. Detta var första gången på hela resan, jag blef lurad, och detta lilla missöde gjorde, att jag icke hann med kl. 12, utan fick följa med nästa tåg, som afgick kl. 3 e. m. och anlände till London vid 6-tiden. Det var egentligen meningen att jag skulle ha stannat några dagar i London, men då det var dagarne inpå jul, hade jag redan på hemfärden öfver Atlanten bestämt mig för att resa direkt hem. Jag stannade därför i London ej mera än en timme. Redan kl. 7 satt jag åter på tåget, som förde mig till Harwich, hvarifrån ångbåt till Esbjærg afgick kl. 10 på aftonen.
På Nordsjön blåste rykande storm, resan öfver Atlanten var ett lekverk mot de 34 timmar som vi här tillbragte. Under hela resan slog sjön öfver däck, och slutligen öfvergick stormen till formlig orkan. Då vi på natten vid 2-tiden den 22 dec. nådde farvattnen utanför Esbjærg, vågade båten ej gå in, utan nödgades vi ligga utanför Esbjærg till kl. 7 på morgonen. Dit anlände vi kl. half 9 och vid 1-tiden kommo vi på tåget till Köpenhamn, dit vi anlände på aftonen. På morgonen den 23 dec. anlände jag till Malmö, hvarifrån jag på eftermiddagen reste direkt hem till Stockholm. Jag hade inte väl kommit in i kupén på tåget i Malmö, som var öfverfyldt af julresande, förrän jag af en passagerare, som kom in belamrad med paket och ressaker som en veritabal laståsna, fick en knuff i ryggen, så att jag ramlade ikull och fick stukad min ena hand, så att jag ännu i dag, då detta skrifves, har känning däraf. På julaftons morgon anlände jag till Stockholm och väl var det, ty så genomtrött jag var af resan tror jag ej, att jag stått ut just mycket längre till, utan att ha blifvit allvarsamt sjuk. Tack vare min lilla gummas omsorgsfulla omvårdnad kryade jag småningom till mig igen, fastän det tog veckor, innan jag kände mig någorlunda återstäld.
Huru skönt och angenämt var det ej att hos en älskad hustru i
familjens sköte få hvila ut efter resans strapatser! Det är först vid
sådana tillfällen, när man är genomtrött eller sjuk, man tillfullo
förstår, värderar och uppskattar den stora förmånen af att ega en
liten, rar gumma.
