Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - V. Fängelset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den ödmjuke brevskrivaren. Och jag upprepar ännu
en gång — de breven var storslagna.
En annan av våra små biinkomster var att "låta
luntan gå". Vi var himlens sändebud, som kom med
eld till våra kamrater i denna obönhörliga värld av
lås och järnstänger. När fångarna kom in från sitt
arbete och låstes in i sina celler, ville de gärna röka.
Då var det vi, som gav dem eld och sprang längs
gallerierna, från cell till cell, med våra glödande
luntor. De som var kloka eller de som vi gjorde affärer
med hade sina egna luntor färdiga att tända. Men det
var inte alla, som fick njuta av den himmelska gnistan;
om det fanns någon idiot som nekade att "spotta i
bössan", så fick han gå till kojs utan något "bloss". Men
vad gjorde det oss? Vi hade honom i saxen, och om
han blev storsnutig, så slog vi oss blott samman, två-tre
stycken, och gav honom en överhalning.
Ser ni, de principer, som förtroendemännen gick
fram efter, var följande: Vi var med alla tretton man.
Vi hade ungefär tusen fångar i vår hall. Det var
meningen vi skulle sköta vårt arbete och hålla ordning.
Det sista var egentligen fångvaktarnas skyldighet, men
de överlät det till oss. Vi skulle alltså hålla ordningen
vid makt; om vi inte gjorde det, blev vi avskedade
och satta till hårt arbete, kanske med "mörka hålan"
120
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
