- Project Runeberg -  Frikyrkopastorn. Bild ur den religiösa samfundsvärlden /
Första kapitlet. Den gamle kolportören

(1924) Author: John Wahlborg - Tema: Christian Literature
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

FÖRSTA KAPITLET.

Den gamle kolportören.

Vägen slingrade sig genom en stor skog i krokar och över backar. Ingenstädes var man i stånd att se så mycket som hundra steg framför sig i rak linje. Vägen var ovårdad, och så var även skogen. Allt var vildmark. Ett avbrott i ödsligheten och ett fägnesamt sådant bildade »Gruvan», ett ensamt ställe vid vägen. Boningen syntes dock litet eller intet för vägvandraren. Den var dold innanför en tät och hög granhäck. En var, som gick där förbi, stannade och betraktade denna granhäck. Den var flera famnar i längd och löpte i en linje så rak och så jämn, att man förstod, att den stod under daglig, omsorgsfull ans och vård. Å dess mitt fanns en öppning, ej ens beräknad för två i bredd. Därigenom kunde man skönja stugans ljusa farstukvist och en smal remsa av taket, som var belagt med svartmålat tegel. Stugan var mycket låg, ej just högre än häcken vid vägen. Väggarna voro grå av ålder men till större delen betäckta med gröna slingerväxter, som blommade sparsamt. Fram ur slingerväxterna blickade tvenne smårutiga fönster. Även de skiftade i grönt och voro blyinfattade. Täppan däromkring tedde sig, i sin blandning av blom- och köksväxter, mycket älsklig. Ett stycke bakom stugan, där planteringen slöt, vidtogo några sällsamma jordformationer, som tydde på en här fordom existerande gruvdrift. Därav ställets namn. Inne i stugan återfinna vi ställets ägare, Olaus Ling kallad, kolportör från konventikelplakatets dagar.

Inne i stugan härskar i dag, en härlig sommarsöndag, en ljuv, hjärtat hugsvalande sabbatsfrid. Rummets innanrede är av åldrad typ, men städningen är omsorgsfull, och ordning präglar allt. Färskt granris är strött över golvets grova tiljor, och från ett bord mitt på golvet sprider en väldig bukett av vilda blommor en behaglig doft. Bland tavlor, som pryda väggen, märkes en med Rosenii bild, en med Georg Scotts och en med Anders Vibergs. Vid bordet sitter själv Olaus Ling. De rena anletsdragen visa en sällsynt blandning av sträng beslutsamhet och hjärtegodhet. Sedan en ganska lång följd av år tillbaka hade Olaus endast mycket sällan visat sig ute bland människorna, och med hans verksamhet som predikant var det i det stora hela taget slut. Uppträdde han någon gång med föredrag, lyckades han därmed vinna endast ringa intresse för sig. Man bedömde honom såsom varande långt efter sin tid och såsom den där ej kunde av samtiden uppfattas. Han var en gengångare, sade man, från konventikelplakatets tid. Samtiden var ock tämligen främmande för Olaus Ling. Han såg och tillstod, att den löpt förbi och lämnat honom efter sig. Men han tyckte ock, att den lämnat så mycket annat efter sig, varigenom den blivit oändligt mycket mera fattig och tom på ämnen till glädje. På detta sätt hade han kommit ur sympati med sin tid, och tiden med honom. Visst är, att han trivdes bäst innanför sin häck bland sina planteringar och inne i sin stuga, där han ofta blickade upp på Rosenius, Scott och Viberg och önskade, att de levat för att förkunna inför världen, vad frälsning är.

Om Olaus Ling ej så ofta sågs ute bland människorna i trakten, var det dock ej sällan, som en och annan av dessa sökte upp hans ensliga boning för att samtala med honom i andliga ting. Särskilt var detta fallet med gamla, trötta jordevandrare, vars djupa själstrånad ej fann mättnad vid den nyare tidens matta kristendomsförkunnelse. Dessa hade knappast hunnit träda innanför häcken, som skilde Olaus Lings stuga från vägen, förrän de kände sig vara på ett område, där 1850-talets djupt kristliga allvar likasom dröjde kvar. Inne i stugan, helgad genom oavlåtlig bön, kändes detta ännu tydligare. De å tavlorna på väggen avbildade männens evangeliska anletsdrag, där de blickade ut över rummet, gjorde sitt till att skapa något av stilla, uppbygglig stämning därinne. Man fann sig likasom flyttad tillbaka till gamla tidens allvar i gudsfruktan. Ett samtal med Olaus Ling blev osökt ett bibelsamtal. Det kunde ej annat. Den gamle mannens förtrogenhet med den heliga bokens innehåll var fullständig. Han hade läst sin bibel, till dess därav blivit en i den djupaste mening han bildad man. Han fann anledning att skärskåda varje livets viktigare fråga i skriftens ljus; och på välsignelserna av lydnaden för dess föreskrifter trodde han oryggligt, evad det gällde själens eller kroppens välbefinnande.

Om man ej vetat, att det var söndag, borde man ha kunnat förnimma det genast man trätt innanför häcken. Buskar, blad och blommor, gräsmattor och sandgångar, allt hade ansats, vattnats, vårdats kvällen förut, och då nu härlig och blid sabbatsmorgon inbrutit, var det likasom med utsökt behag junisolen strålade över det fridfulla området, ett litet paradis mitt i en eljes öde trakt. Det var så stilla tyst där innanför. Ett och annat sällsamt läte från något bevingat, kanske jagat villebråd trängde väl dit utifrån vildmarken, men detta ökade blott det högtidliga i stämningen på det fridlysta området.

Det var ännu rätt tidigt på morgonen. Klockan är sju blott, men Olaus Ling har redan en god stund varit uppe. Åttioårig och silverhårig har han satt sig vid ett bord mitt på golvet. Vid motsatta sidan av bordet sitter, andaktsfull och allvarlig, en ung, knappt 20-årig kvinna. Hon är den gamle kolportörens barnbarn och hans vårdarinna på ålderdomen. Ur en bok, innehållande betraktelser för var dag i året, har morfadern nyss föreläst, varefter han mellan sina vissna händer fattat en sliten psalmbok, ur vilken han sjunger med en röst, som ännu vid levnadsslutet ej helt förlorat sin styrka och sin klang:

 

»Jag lyfter mina händer

upp till Guds berg och hus.

Från dem han hjälpen sänder

och skickar ut sitt ljus.»

Fönstret är öppet mot vägen till, och de skälvande men klara och kraftiga tonerna tränga långt ut i den tysta och allvarliga skogen, där ensamma vandrare stilla böja sina huvuden och lyssna. De veta, att det är Olaus Lings röst, de känna den. Alfhild, barnbarnet, sjöng med, men hennes röst, fastän ljuv, hördes ej vida. Den förhöll sig till den gamle kolportörens såsom bäckens blida sorl till vattenfallets allt överröstande dån.

Efter morgonbönen drog sig Alfhild tillbaka till hushållsbestyren, medan morfadern satt kvar för att genomögna en religiös tidning, som dagen förut kommit i hans ägo. Han lät sina ögon genom de gamla brillorna glida över spalt efter spalt. Vid annonsavdelningen dröjde han med växlande uttryck i sina karakteristiska anletsdrag. Bland annat, som återfanns i denna avdelning, var kungörelsen om en för missionsverksamheten anordnad basar, vilken var avsedd att hållas i ett närbeläget bönehus. Bland de såsom särskilt charmanta framhållna anordningarna nämndes även berättandet av bygdehistorier på landsmål. För de spellystna rekommenderades tombola och »lyckovisare», båda försedda med värdefulla vinster. Den besökande allmänheten skulle komma att betjänas av unga flickor i national- och fantasidräkter. Kungörelsen slöt med en försäkran om att ett besök vid basaren skulle bereda envar en i allo angenäm stund.

Bladet föll ur den gamles skrumpna hand och blev liggande vid hans fötter. En tung suck bröt fram ur hans fyllda bröst. Denna suck hördes ut till Alfhild och oroade henne. Hon höll så innerligt av morfadern och led av att se honom bedrövad, ty hans bedrövelse var så djup, en verklig själens ångest. Likväl ville hon helst vara inför honom, då ångest pressade hans själ, och själv kallade han vid sådana tillfällen på henne för att vaka och bedja med honom. Alfhild öppnade sakta dörren till helgdagsrumrnet och fann morfaderns skumma ögon fyllda av tårar, där de blickade upp till Scotts, Rosenius’, och Vibergs bild.

-- Alfhild, mitt barn, sade den gamle, vad tror du dessa skulle säga om sådant, om de nu levde?

Den gamle gjorde en handrörelse upp mot de gamla porträtten, i detsamma han lade tidningen framför flickan och pekade på kungörelsen om basaren. Alfhild genomögnade annonsen, och emedan hon kände den gamle så väl, förstod hon, huru djupt denna måste ha smärtat honom. Men den smärtade även Alfhild, ty med den gamle delade hon övertygelsen om att över en sådan tillställning vilade Guds dom.

Alfhild hade, alltsedan hennes föräldrar bortrycktes av döden, då hon ännu var blott tre år gammal, vistats hos morfadern, och då denne blev änkling, övertog hon vården om hans hushåll. Morföräldrarnas oskrymtade tro och rena kristliga vandel hade tidigt vänt flickans håg till evighetstingen, och hennes gudsbegrepp voro likasom hennes kristendomsföreställning i allmänhet barnsligt rena, själen adlande och stärkande. Fälten för hennes andliga studier hade i främsta rummet varit de heliga skrifterna samt morfaderns kristliga vandel. I denna senare hade hon tyckt sig se Skriftens heliga sanningar illustrerade, och hennes vördnad för den gamle var outsägligt djup. I hans glädje såväl som i hans sorg rycktes hon ofrivilligt med. Den gamle å sin sida älskade dotterdottern som sin ögonsten. Åt hennes för de gudomliga sanningarna tillgängliga väsen gladdes han obeskrivligt. Hon var för honom en ljusstråle i den annars så dystra föreställning. han hyste om sin tids kristendomsförhållanden. Han bad ofta Gud unna honom se denna stråle lysa honom till mötes den tid, som ännu återstod av hans vandring på jorden. Den gamle öppnade ofta i förtrolighet sitt hjärta för flickan, emedan han visste, att hon förstod honom, ja -- att hon var den enda på hela jorden, som riktigt förstod honom. Något vidlyftigare samtal uppstod just aldrig mellan de båda. Morfadern lärde gärna om Guds eviga rådsslut till människornas frälsning, och Alfhild lyssnade med den helgade lärjunginnans trängtan till och in i sanningen. Svarade hon någon gång, var hennes svar egentligen blott ett uttryck för hennes växande längtan att i sitt liv kunna ådagalägga mera lydnad för Kristi bud. Detta märkte den gamle kolportören och erfor mycken hugnad därvid. Han fick anledning att trösta sig med att, om samtidens religiösa liv förvärldsligats och förlorat sin skönhet och sin kraft, den livgivande sanningen dock levde kvar och skulle sätta hjärtan i brand och förtära gammal surdeg i liv, lära och verksamhetssätt. »Men vem tager sanningen upp och vem förkunnar den?», suckade den gamle dessemellan, reste sig, gick tunga steg över golvet och önskade att han haft kraft som fordom, som under konventikelplakatets dagar.

Till svar på morfaderns fråga yttrade Alfhild:

-- Jag vet ej, vad de skulle säga, men jag tror, att deras hjärtan skulle sörja såsom över en skändad helgedom, en ödelagd lustgård.

-- Skändad! ödelagd!! Varfrån fick du de orden, barn? De äro i alla fall just de rätta. Skändligt, ödeläggande är deras verk. Alfhild, mitt hjärta vill brista, då jag tänker därpå.

Alfhilds blickar hade stannat via en kortare artikel i tidningen, där artikelförfattaren drog i härnad mot det missbruk av musikens och sångens gåva, som förekom vid en hel del av de troendes sammankomster, och yrkade på en återgång till det mera sunt evangeliska och värdiga vid de frälstas mötesstunder.

Flickan lade tidningen framför morfadern och gjorde honom uppmärksam på den ifrågavarande artikeln. Den gamle läste den igenom med småningom ljusnande drag. Alfhild såg det och gladdes. Då han läst till punkt, lät han bladet falla ur sina händer, dem han därpå knäppte samman i glädje och utbrast: Och jag, som trodde, att jag var den ende i hela världen, som ansåg det vara orätt att spela marscher och dansmelodier vid religiösa uppbyggelsestunder! Gud vare lov för sådana röster som denna! Må de snart höjas i tusental!

I detsamma hördes raska, taktfasta steg därutanför. Alfhild drog sig tillbaka ut i

köket.

In i stugan trädde efter en lätt knackning en yngre man med till synes allvarstyngda drag. Det var Harald Ekner, frikyrkopastorn.

 



Project Runeberg, Sat Dec 15 21:06:38 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/pastorn/01.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free