- Project Runeberg -  Frikyrkopastorn. Bild ur den religiösa samfundsvärlden /
Andra kapitlet. Frikyrkopastorn

(1924) Author: John Wahlborg - Tema: Christian Literature
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

ANDRA KAPITLET.

Frikyrkopastorn.

-- God morgon, Pastorn! Så lydde den gamle kolportörens hälsning till sin unge gäst.

Harald Ekner tyckte ej om hälsningsorden.

--Jag vet mig ej ha presenterat mig så för er, Olaus Ling, svarade han.

-- Nej, men man kallar ju er likväl så, menade den gamle.

-- Må vara; ni är dock ej tillfreds därmed?

-- Det medger jag.

-- Gott, då lovar ni att kalla mig broder ?

-- Naturligtvis gärna. Så gjorde vi fordom under konventikelplakatets dagar. Vi

voro bröder och systrar. -- Välkommen, broder Ekner!

-- Tack, jag kunde ej neka mig hugnaden att se er, gamle vän, ännu en gång, innan jag lämnar orten.

-- Det var vänligt av er, min unge vän. Avflyttningen är sålunda bestämd?

-- Ja, efter det att Alfeiförsamlingen nu stipulerat sina villkor till min belåtenhet, har jag ansett mig oförhindrad att antaga hennes kallelse.

En skugga för över den gamle kolportörens anlete, och ett smärtuppfyllt drag dröjde kring hans läppar.

-- »Stipulerat sina villkor», upprepade han, undrande och sakta.

-- Ja, såsom med avseende på lönen och arbetets fördelning, skyndade sig pastorn att ifylla.

-- Gott, och nu anser ni villkoren vara goda och är belåten?

Den gamle hade förmått inlägga ett oändligt djup av vemod i sin fråga, och den unge predikanten blev plötsligt förvirrad och förmådde ej ge ett redigt svar. 80-åringen sänkte sina blickar mera allvarliga, mera smärtuppfyllda och själsrannskande på sin gäst och fortfor :

-- Hör min vän, vad tänker ni för de nu antagna löneförmånerna göra med Alfeiförsamlingen?

Denna andra fråga ökade betydligt förvirringen i både hjärna och hjärta hos den unge mannen, som nu tillika började känna sig bedrövad i sin ande.

-- Jag tänker, svarade han, och tåreglans steg honom upp i ögonen -- jag tänker i dess tjänst predika Kristus för människorna. Tvivlar ni på min uppriktighet i detta fall, Olaus Ling?

-- Visst icke, min vän! Förlåt mig likväl jag har kanske sårat er?

-- Icke sårat men bedrövat mig, ty jag fruktade, att ni tvivlade på min viljas uppriktighet.

-- Det har jag likväl ej gjort, nej, långt därifrån. Men just emedan jag har anledning tro på er uppriktighet, känner jag så mycket djupare deltagande med er, då jag ser er bunden vid ett system, som skall icke blott förtaga frukten av edra uppriktiga ansträngningar utan lämna er själv söndersliten och sargad till kropp och själ.

-- »Ett system», upprepade pastor Ekner, medan han i förundran böjde sitt huvud.

Han förstod ej riktigt gamle Ling.

-- Gott, fortfor den gamle, gärna må jag förklara mig litet närmare: Ni har ackorderat med Alfeiförsamlingen och kommit till uppgörelse, ni befinner er inom kort i hennes anställning för att utföra ett av henne er ålagt arbete bland människorna. Detta kallar jag för ett system.

-- Det må så vara, men system behöva vi ju, inte sant, även i våra församlingar?

-- Kanske, men vi torde då först se till, vad vi ämnat dessa församlingar att vara och vilka uppgifter, de förelagt sig.

-- Apostoliska församlingar med uppgift att göra Kristus känd inför människors barn, skyndade sig pastorn att förklara.

-- Om så, svarade mannen från konventikelplakatets dagar, får det åtminstone ej bli tal om annat system, än det som ger den helige Ande tid och rum att göra sig gällande i förhandlingar och beslut. Apostoliska församlingar måste vara av den helige Ande styrda församlingar.

-- Ack, gamle vän, därom äro vi ju så ense; och det bör väl vara en allmänt känd sak, att våra församlingar sakna mänsklig myndighet över sig. Påvlig eller biskoplig makt veta vi ju alls icke av.

Den gamle kolportören sänkte en lång, djupt medlidsam blick på den unge predikanten.

-- Ack, så grymt misstagen. I ha’n över eder en påve, mera brutal i sin maktutövning än någon som helst annan sådan. Skall jag säga er, vad han heter?

-- Det måste ni.

-- Väl, han heter M a j o r i t e t. O, vad av själamord han har på sitt samvete, där han går fram med hand av järn!

-- Ah, menar ni det!

-- Ja, just det.

-- Men, käre, om ej majoritetens rätt över minoriteten upprätthålles, är ju församlingsordning otänkbar. Omröstningar äro ju ej heller främmande för Nya testamentet.

-- Nej, visserligen icke, men väl majoritetsförtryck. De apostoliska kristna lydde under den helige Andes styrelse och kunde därför såsom i Apg. 15:28 säga: »Den helige Ande och vi hava beslutit.» När i en församling medlemmarna ställa sig tillgängliga för Andens uppfyllelse och ledning, verkar denne enhet även i viljan om Guds rike, ty »Kristi ära blir det enda, varpå tron i allting ser». Vem garanterar er, min vän, att majoriteten äro säkrare med rätten och sanningen än minoriteter?

-- Det synes mig böra ligga i sakens natur, att de skola vara det.

-- Ja, så kan man resonera, men någon prövning av detta förhållande skall säga er, att majoritet är något, som verkas av tillfälligheter, av förhållanden och av personer, och i spåren av dess maktutövning följa kränkta känslor och rivna hjärtan, och sällan, om någonsin, blir Kristi ära vunnen. Majoriteten gläder sig över sin framgång, och minoriteten suckar över sina nederlag; och Anden, som av Gud sänts att leda till sanningen och verka enhet i vilja och gärning, frågar kanske ingendera efter.

-- Ack, suckade pastor Ekner, enhet där gåvorna äro så mångahanda!

-- Ja, gåvorna äro mångahanda, kraftverkningarna likaså, »men», säger Skriften, »allt detta verkar den ene och samme Anden».

-- Det höres, som om ni, Olaus Ling, yrkade på en återgång till församlingens urbild i både stort och smått.

-- Ja, ingenting annat än det.

-- Det är likväl omöjligt.

Predikanten skakade sorgset sitt huvud.

-- Det är ej möjligt, att ni tror så, min unge broder, svarade kolportören, lade sin hand på Haralds skuldra och fäste på honom en blick så full av bedrövelse, som om den återgivet djupet av ett brustet hjärta. -- Hör mig, fortfor han med mera samlad styrka. Går ni att bliva Alfeiförsamlingens pastor och hyser den åsikten, att dess inriktande På apostolisk ban’ i fråga om såväl lära som liv, styrelseform och verksamhetsmetoder är en omöjlighet -- ve er då! Jag kan ej se annat, än att ni tillåter er ett komedispel, som passar illa tillsammans med en man, så uppriktig och så ädel, som jag älskar att tro er vara.

-- Men finnes då i hela världen en församling av detta rent apostoliska slag?

-- Kanske inte, men ack, huru fattig är icke världen då! Har hon ej rum för nytestamentlig grundsats rörande församlingsliv, är hon outsägligt fattig. Likväl tror jag, vi voro så nära lika den apostoliska urbilden här i Sverige under konventikelplakatets dagar. Ack, så fort det gick till förvärldsligande!

Den gamle såg upp till porträttgruppen på väggen, som om han i allvaret i de hänsovne männens blick velat söka den förståelse, som han tyckte sig ej finna hos den nu härskande generationen.

Pastor Harald Ekner föreföll mycket beklämd till sitt sinne.

-- Av det ena som det andra förstår jag, att ni ej lyckönskar mig, broder Ling, yttrade han tankfullt.

-- Gjorde jag det, vore jag ej ärlig, svarade kolportören. Systemet skall omintetgöra edra uppriktiga avsikter, majoriteten uppgör planen för edert arbete och bestämmer däröver. Inom statskyrkan har man ersatt Andens röst med domkapitlets, och inom frikyrkan har man ersatt den med majoritetens. Ack, så gärna jag velat se eder gå till Alfeiförsamlingen, en apostel, lik Paulus, »icke av människor eller genom någon människa utan genom Jesus Kristus och Gud Fader».

-- Väl, broder Ling, er uppfattning av en predikares kall är djupt apostolisk Det förstår jag. Jag ser ock den ofantliga skillnaden mellan denna er uppfattning och »systemet», som ni kallar nu gängse praxis för predikoverksamhets övande och lönande; och jag är långt ifrån till freds med mig själv och systemet. Men vad kan jag nu för råd?

-- Ni kan gå till Alfeiförsamlingen och i lydnad för den helige Andes röst leva K r i s t i liv och verka K r i s t i verk. Gör det, min vän, och håll ut därmed, och för kraften av Kristi liv och Kristi verk brytes systemet och majoritetsförtrycket; och ni ser en församling med Andens enhet i fredens band en församling, som inför viktiga spörsmål söker sig upp ett Getsemane för att under starkt rop och tårar bedja: »Herre, ske icke min, icke vår vilja utan din.»

-- Men jag kommer då i direkt opposition till den nu i församlingen härskande regimen.

-- Ja, d. v. s. ni har att vända edert bröst mot strömmen och gå mot den.

-- I den striden fruktar jag, att jag går under.

-- Det fruktar också jag; men har ni redligt kämpat er strid, så skall ej heller edert uppoffrande ha varit förgäves.

-- Men här är likväl en sak, varmed ni ej, har räknat, Olaus Ling -- jag har familj, och mina försörjningsskyldigheter gent emot densamma ger mig anledning undra, om jag bör ge mig ut på så djupa vatten som en strid mot tillbedda systemer.

-- Er familjs försörjning, min vän, om denna ännu kännes er som en eder personliga förpliktelse, borde helst ha bjudit er att icke taga anställning som Alfeiförsamlingens pastor, ty det är knappast aktningsvärt. Att församlingarnas föreståndarebefattningar gjorts till platser, om vilka man ackorderar på samma sätt som om andra existensfält, däri lider den nytestamentliga kristendomen sin största förnedring. Är ni ej i stånd att tro det, att om ni blir en Jesu Kristi predikare efter rent apostoliskt föredöme, Herren själv skall löna eder trohet med att er i alla edra behov, då hedrar ni er bättre med att för utsikten att kunna försörja er familj taga den befattning, som det borgerliga samhället nog ej skall sakna för en man med er redbarhet.

-- Är det då er åsikt, att en predikare av Kristi evangelium icke skall uppbära lön för sitt arbete.

-- Det har jag icke sagt Jag anser i överensstämmelse med Skriften själv, att han bör ha sin lön för det arbete, han efter Kristi förordnande och i Kristi tjänst utför i församlingen. Hans och hans familjs underhåll bör framgå ur församlingens sköte som ett offer av tacksamhet för sanningens ord, det han predikat för dem efter ledning av den helige Ande. Detta blir då någonting annat, än då hans predikan följer på förut garanterad lön och efter plan, som majoriteten uppställt och vidmakthåller.

Detta den gamle mannens sista uttalande verkade mycken förstörelse på Harald Ekners närmaste framtidsperspektiv. Hans tro på »systemet» -- sanningen att säga icke så litet underminerad förut hade under samtalet med Olaus Ling fått stötar, som bringade den att betänkligt vackla.

Predikanten såg på klockan.

-- Tiden har nu svunnit, sade han och reste sig, och jag har i dag min avskedspredikan. Jag tackar er, Olaus Ling. Edra ord ha icke kommit mig att känna mig lycklig, men jag vill likväl göra dem till föremål för de närmaste dagarnas allvarliga begrundande. Gud vet, att jag dock uppriktigt velat hans rikes framgång.

-- Det har ni ock otvivelaktigt, broder Ekner; och det är mitt hopp, att ni även skall komma att befrämja denna -- men på M ä s t a r e n s förordnande och i M ä s t a r e n s tjänst, förstår ni. Hör, vill ni ock minnas ett ord av psalmisten: »Jag har varit ung och är nu gammal vorden, men jag har aldrig sett d e n r ä t t f ä r d i g e övergiven eller hans säd behöva gå efter bröd».

Harald tryckte rörd den gamle mannens hand och avlägsnade sig. Sakta och grubblande gick han stigen utför. Kommen utanför häcken, såg han sig tillbaka likasom på ett helgat område, där forna tiders allvarsstämning dröjde.

Ännu sedan han hunnit ett stycke in i den tysta, ensliga skogen, nådde honom de dallrande tonerna av den åldrige kolportörens sång, den han, då han lämnats allena, satte sig ner vid det öppna fönstret och sjöng. Harald stannade och lyssnade med nedböjt huvud. Det var så högtidligt tyst där omkring honom. Småfåglarna lekte väl i busksnåren och ljuva små skogsblommor böjde kalkarna för milda fläktar, men allt skedde så stilla, som om själva naturen fängslats av mänskans lov till skaparen.

Harald fortsatte hem. Det vore orätt att säga, det han var lycklig efter sitt besök vid »Gruvan». Han hade från den stunden fått en ny inre strid att utkämpa -- en strid mot frestelsen att vilja förakta sig själv. Han hade de senaste dagarna känt så mycken lättnad vid tanken på de bättre levnadsomständigheter, han betingat sig i och med den förestående flyttningen till Alfeiförsamlingen.

Han hade inom sig redan gjort upp sin stat och kände sig särskilt lycklig vid tanken på, att han nu skulle kunna öka sin unga hustrus hushållspengar till en summa, som månde sätta henne i stånd att skaffa åt hemmet den trevnad, varefter hon företrädesvis för sin makes egen del så innerligt tränade. Hemmet borde nu ock kunna inrättas så, att han finge ett rum för sin egen del, och hans boksamling borde kunna icke så litet utvidgas. Ja, på detta sätt hade pastor Ekner med den honom tillerkända lönen i perspektiv planerat för framtiden; men ur samtalet med Olaus Ling, mannen från konventikelplakatets dagar, trängde med makt fram inför honom, där han gick den slingrande skogsvägen fram, frågan: »För vad skall du uppbära lönen? För vad?» Det var som om osynliga väsen viskat frågan efter honom från varje krök av vägen: »För vad skall du uppbära lönen, för vad?»

Predikanten hade just kommit fram ur skogsbrynet, invid vilket låg ett förtjusande ställe. En vitmålad byggning, omgiven av en stor trädgård, där fruktträd, bärbuskar, rotfrukter och blomstersängar frodades och prunkade i solens glans. Trädgårdsmästaren själv sågs i skjortärmarna gå omkring och bese sitt verk. Han var i övrigt helgdagsklädd och såg lycklig och välmående ut. Det var uppenbart, att hans arbete gav honom lön för hans möda. Det måste ock ha varit en hugnad att så här gå och betrakta sina händers verk -- frukten av ett målmedvetet arbete. Harald Ekner såg honom och kände något av stilla avund, vari blandade sig även en smula självförakt. Gäller det i huvudsak mina försörjningsplikter, sade han till sig själv, varför har jag då ej sökt mig en bana lik dennes? Varför då ej ett produktivt arbete, vars påtagliga resultat ger mig obestridlig rätt till lönen och gör mig till en aktad och fri man? Jag har engagerats av Alfeiförsamlingen för lön, som på ett eller annat sätt skall samlas ihop åt mig; men vad skall jag göra med Alfeiförsamlingen? Om hon behöver en pastor, så är det en som går dit och predikar Jesu Kristi lära och lever Jesu Kristi liv och kräver av sitt folk helighet i vandeln. Men detta innebär ju »systemets» upplösning och majoritetsstyrelsens utbytande mot Guds helige Andes styrelse, och -- är jag då mannen?

Harald kände, att han icke var det. Den lyckosol, som ej långt förut lyst upp hans framtid, hade gått ner, och han fortsatte sin väg som en, vilken saknar medvetet mål för sin tillvaro.

Men vi återgå till Gruvan. Alfhild har fullbordat morgonens köksbestyr och tillika klätt sig själv i helgdagsdräkt. Då hon återvänder in till morfadern, strålar hon i sin oskuldsfulla fägring. Den gamle fortfar att sjunga, och dotterdottern sätter sig ner och lyssnar andaktsfullt. Hon har annars brukat stämma in i sången, men icke så i dag. Hon ser t. o. m. ganska frånvarande ut, såsom en den där bär en börda på sitt hjärta. I en missionstidning hade Alfhild för några dagar sedan läst ett upprop, vari söktes unga män och kvinnor, som kände sig av Gud kallade att utgå som missionärer till Kina. En utbildningskurs för sådana var bestämd att på viss föreliggande dag öppnas i London. Alfhild, som allt ifrån sin barndom närt en växande håg för missionärskallet, hade känt sig oemotståndligt gripen av ifrågavarande upprop. Tiden syntes henne nu vara kommen för ett bestämt avgörande, och så hade hon lagt fram saken för morfadern. Denne hade känt stor glädje vid dotterdotterns meddelande om sin plan men visade likväl ingenting därav strax. Tvärtom hade han förhållit sig mycket allvarlig och anförde stora betänkligheter mot planen. Detta dock huvudsakligast för att pröva grundligheten av hennes beslut. Resultatet hade sålunda blivit, att Alfhild förmåtts besluta sig för åtta dagars ytterligare självprövning inför denna så ytterst viktiga sak. Nu voro dessa åtta dagar gångna, och ingen av de båda hade under tiden yttrat något till den andre i ärendet, men mycken bön hade de var för sig övat. Alfhilds beslut och längtan hade vuxit i styrka, så ock morfaderns glädje. Han hade ju under årens lopp gett akt på, huru Kristuslikheten tagit överhand hos barnet; och han hade fröjdats därvid, men även dessemellan känt oro; ty sådant dyrbart liv måste vara kallat till någon uppgift, men vilken? och var? Ja, så hade han mången gång frågat sig själv. Kristendomsförhållandena i hans eget fosterland tycktes honom bilda stenröset, där ett heligt livs säde stode i fara att förkvävas. Han kunde i folkkyrkans verksamhet se föga annat än en strävan att uppehålla institutioner, och frikyrkorna befunno sig, så hade han funnit det, på en förnedrande popularitetsjakt. Sedan 50-, 60- och 70-talens religionsförföljelser avblåsts, hade efter hand motsatta förhållanden inträtt. Det borgerliga samhället hade öppnat famnen för »läsarne». Dessa hade skyndat mottaga dem erbjudna företräden och sökt stöd i dem, medan de ordnade sina församlingar till kyrkosamfund och lade sitt församlingsliv och sin mission under parlamentariska styrelseformer. I betydande kyrkobyggnader hade de hastat att resa sig monumentala minnesmärken och på samma gång förelagt sig stora administrativa uppgifter, varigenom en hel del av deras uppmärksamhet togs i anspråk för penningförvärv. Flerstädes hade de börjat betraktas som sociala och stundom även kommersiella krafter, vilkas bevågenhet ärelystna äventyrare sökte genom att lägga sin hyllning för deras fötter. Men med sorg i hjärtat gingo enstaka gengångare från konventikelplakatets dagar omkring och suckade över öde stig. »All glädje är försvunnen, landets fröjd är sin kos.» Ja, reflexioner av detta slag sysselsatte ofta den gamle. Det hade dock varit honom en stor hugsvalelse att taga sina ögon bort från Jerusalems förödelse och stanna för Guds verk med det barn, som växt upp i hans hydda. Hon var rosen i Saron, som spred omkring sig en helighetens doft. Kristus och Kristi kärlek lyste fram genom hennes väsen. Hennes liv var det ädla säde, som nu helst borde komma till användning på Rikets åker. Och hellre såg han det dyrbara kornet kastas ut över haven för att falla i det kinesiska fältets vildmark, än att det här hemma skulle förtorka på solbränd hed. Hennes kristendoms låga skulle bättre göra sig gällande mitt i hedendomens mörker än här hemma, där så många förföriska irrbloss skulle till stor del förtaga verkan av dess sken.

Gamle Ling var sålunda fullt på det klara med sig själv rörande denna sak, då dotterdottern i dag, efter det den bestämda veckan gått, kom in och i stilla förbidan satte sig ned innanför dörren, lyssnande till fortgången av den gamles sång. Då denna till sist förtonat och sångaren lagt den nötta sångboken ifrån sig och tagit brillorna av, möttes hans och Alfhilds blickar i djup förståelse.

-- Du kommer, sade morfadern, för att höra mitt ord rörande din heliga kallelse. Väl, det är Guds röst, som kallar dig, mitt barn; och huru skulle jag vägra dig! Gå, mitt barn, gå i Guds Andes kraft! Giv ditt liv för Kinas frälsning! Räds intet! Gud värne dig! Han vare ock mig gamle nådig! Töcknet faller tyngre över min stig, sen du gått bort; jag ger med dig mitt allt på jorden.

Gubben hade rest sig upp, hans eljes skumma ögon glänste av tårar. Han lyfte sina skälvande armar och sträckte dem mot Alfhild, barnbarnet. Som en fläkt från västan, då sol dalar, susar mot åldrig ek och vilar i dess skygd, stod Alfhild upp och ilade till morfaderns bröst och omslöts av hans armar, medan bådas hjärtan sträckte sig till Gud i bön.

Det var våren i höstens famn. Det var missionärsinvigningen i Gruvan.



Project Runeberg, Sat Dec 15 21:06:38 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/pastorn/02.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free