Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIV. Kungsör och Wallmarks sista lefnadsår där
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
221
Wallmarks lott hade blifvit att under större delen af
sitt verksamma lif stå rustad i striden, och detta fastän
han till sin natur var en fridens man, som älskade lugn,
tillbakadragenhet och tysta studier. Han ägde ett varmt
hjärta, lättrördt och öppet för intryck, det heta blodet kom
därför lätt i svallning, isynnerhet när hans starka
rättskänsla sårades, och han förleddes då till angrepp, hvilkas
häftighet han sedermera ångrade. Försonlighet var ett
utmärkande drag hos honom, och man såg ädla motståndare,
med hvilka han utbytt de skarpaste hugg, sedermera blifva
hans vänner. Men hjärtats böjelse gick ibland så långt,
att hans välvilja omfattade personer, som han bort hålla på
något afstånd, och hans hjälpsamhet gick längre, än den kalla
försiktigheten gillar. Denna lynnets försonlighet hade också
inflytande på hans litterära åsikter, så att han icke växte
fast i stelnade fördomar, utan under sina senare år mer
och mer värderade och till fullo uppskattade mycket af den
nyare litteraturen, ja, han kunde till och med innerligt
njuta af Atterboms bästa poesier liksom af senare skalders
diktkonst, och under silfverhåren strålade hans ögon varmt,
då han med förtjusning lyssnade till de välljudande sånger,
hvaruti Runeberg täljer de finska hjältarnas bragder och
fosterlandskärlek.
Som litteratör och politisk författare har Wallmark
intagit ett framstående rum; han var en nitisk och flitig
om ock ej utmärkt arbetare, och hans skrifter hafva varit
många och af mångfaldig art. Fastän han ofta hade skäl
att känna sig trött af mödan och arbetet i upplysningens
tjänst, var han en modig kämpe för en stark öfvertygelse
ända intill slutet af sin lefnad. Om ingen litteratör i vårt
land haft en så lång, nära 40-årig publicistisk bana, så
har heller ingen blifvit så förorättad, så utsatt för det
offentliga tadlet som han och för beskyllningar, som en
skriftställare måste känna som de svåraste och mest
sårande, nämligen att han drifvits till litterär verksamhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
