Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Anmälningar och granskningar - A. Frigell, T. Livii ab urbe condita liber I (R. Törnebladh)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
76
Frigell, T. Liv ii ab urbe condita liber I. 76
ty det m-Jalbegrepp ("conditam"), som bör tänkas till Lavinium
framhålles starkare, om verbalformen deductam och ej coloniam,
som är det substantiva i frasen deducere coloniam, kommer
närmast. Att i 5, 4 Sic ad supplicium Numitori Bemus deditur
ordställningen är fullt lika berättigad som den andra (Numitori
ad supplicium) framgår däraf, att de båda namnen med allt
skäl stå bredvid hvarandra midt emellan ad supplicium och
deditur. Naturligtvis kunde äfven satsen hafva konstruerats så,
att ad supplicium kommit intill deditur.
Ställningen ad apertam vint par i 5, 7 är otvifvelaktigt
tillåtlig och lämplig. Att de båda enstafviga orden stå bredvid
hvarandra, betyder föga; åtminstone ej mer än om par komme
omedelbart efter apertam (märk de två p-ljuden). Hufvudvigten
faller på apertam, ty vis måste användas, men detta kunde ej
blifva aperta, utan tecta.
I 7, 7 synes ad speluncam fullt lämpligt stå före
vaden-tem, då det upptager ex spelunca i föregående sats: ifrån hålan
hördes råmande; till hålan (= dit) gick Hercules helt käckt
åstad.
I 2, 6 läser Frigell super Numicum flumen, (emot
Mad-vig med M. fluvium), och angifver såsom skäl därtill, att
flumen hos Livius är vanligare. De anförda exemplen på Italiens
floder visa 12 flumen mot 4 fluvius, vårt ställe oräknadt.
Något giltigt skäl att på detta ställe föredraga flumen ligger icke
häri, hälst som fluvius Älbula läses i 1, 3. Vigtigare är
handskrifternas pluralitet; dock visar varianten fluminum i P.,
att saken är oklar.
I 5, 6 läses eodem pervenit; i "epilegomena" anses denna
läsart icke fullgod, och et denique framkastas såsom möjligt.
Men skälet mot den enda riktiga uppfattningen, nämligen af att
eodem pervenit gäller resultatet af Numitors frågor jämförda med
hans tysta reflexioner, synes mindre giltigt. Frigell säger:
"Sciscitando non in eandem, quae verbis illis tetigerat animum
cett. inest, spem incertam recidit, sed ad auctiorem quandam
noti-tiam adductus est". Här är dock icke fråga om graden af
visshet, i annat afseende, än att de två olika vägarne göra förmodan
sannolikare; hvad som säges är endast, att utfrågandet ledde
Numitor till samma resultat, som den föregående eftertanken,
nämligen en förmodan, att det var en dotterson, som han hade
hos sig. Så förklaras också stället i kommentaren.
Läsarten scelus i 6, 1 är bibehållen i texten, men utdömd
i företalet och "epilegomena"; scelera anses förtjäna företrädet,
ty det heter i 3, 11 addit sceleri scelus; det vore således en
hel serie af brott, och dessa borde icke i framställningen för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
