Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Anmälningar och granskningar - A. Frigell, T. Livii ab urbe condita liber I (R. Törnebladh)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Frigell, T. Liv ii ab urbe condita liber I. 77
ringas. Men om ock scelus icke kan tänkas betyda
brottsligheten sammanfattad, så ligger det nära till hands att tänka sig
scelus syfta på det första brottet, hvilket var roten och
upphofvet till de öfriga, nämligen troninkräktningen (mom. 1: 3, 10),
och det öfriga originum nepotum etc. innefatta redogörelse för
hvad därefter inträffade, nämligen förföljelsen mot barn och
barnbarn (mom. 2: 3, 11).
I 13, 5 läses equus Curtium in vado statuit, så Madv.,
H. J. Möller och Frigell, hvilken sistnämde menar, att vigten
ligger icke därpå, att Curtius stälde hästen i säkerhet på det
torra, utan därpå, att han själf sittande på hästen, lyckades
komma på fast mark. Handskrifternas vitnesbörd är oklart; dock
finnes equum i A. H. rd och i viss mån i m (equu) samt i den
förträffliga ed. 2 (Camp), hvarjämte M. F. U. hafva Curtius,
P. Gurtios. Se vi på ställets sammanhang låter equum Curtius
försvara sig. I 12, 10 läses Mettius in paludem sese coniecit,
och kort därefter et ille quidem evadit. På båda ställena
angifves sålunda han själf (ej hästen) såsom den verksamme;
likaså i 13, 5. Härtill kommer, att Curtius fullt riktigt säges
statuere equum in vado, hvaremot det synes tvifvelaktigt, om
uttrycket statuere kan begagnas med objektet Curtium, hvilken
ju satt qvar på hästen. Tager man hänsyn till Curtius själf,
så kan han tänkas liksom ett med hästen, men så snart denne
senare framhålles, blir förhållandet ett annat. Ryttaren kan
ställa hästen på torr mark, men kan hästen lämpligen sägas
ställa ryttaren på det torra?
I 17, 2 läses F. med handskrifterna in societate aequa,
såsom oss synes fullt riktigt. Madvigs anmärkning "in
societate aequa nihil amissuri erant, nec possessionem totam imperii
postulabant, sed iustam" har i och för sig giltighet, men
omöjlig är icke den vanliga läsarten, hvilken tydligen skall innebära:
oaktadt förbundet gjorde båda stammarne likberättigade. Faran
var, att i trots af detta en romare skulle bli väld, hvarigenom
först societas i själfva verket skulle bli iniqua.
Stället 18, 3 Ex quibus locis — qiiae jama in Säbinos
förklaras af F. så, att perlata esset, penetravisset eller dylikt
tages zeugmatiskt ur excivisset, som följer längre ned. Detta
zeugma synes väl hårdt och kan icke motiveras med det lätta
40, 57, 3 farna, inde certi nuntii ocurrerunt. Däremot synes
qua farna kunna väl försvaras, utan att "perlata" behöfver
till-tänkas. I ordet farna kan nämligen ett riktningsbegrepp
inläggas, likasom å stället 3, 43, 7 pessima decemvirorum in
vulgus farna. Ehuru där farna står i betydelsen rykte som
någon har om sig, så återfinnes dess egentliga begrepp: folkets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
