Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Anmälningar och granskningar - A. Frigell, T. Livii ab urbe condita liber I (R. Törnebladh)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
78
Frigell, T. Liv ii ab urbe condita liber I. 78
tal. Likaså är här farna det tal, som på ryktets vingar bäres (till
någon) eller en ryktesvis kommen sägen (budskap).
I 25, 13 skrifves: eo maiore cum gaudio, quo prope
metum res fuerat. Detta motiveras sålunda: "relativsatsen i och
för sig tillåter genom sin betydelse af stegring graderad
jämförelse med ett annat tillstånd." Meningen häraf skulle väl vara
det, som står att läsa i "epilegomena", nämligen att rel.-satsen
är = quo metui res appropinquaverat. Men om så vore fallet,
är det sista fullgodt språkbruk? Detta återstår att bevisa.
Beviset kan svårligen hämtas från det i öfrigt ej fullt
enahanda anförda stället Liv. 6, 34, 1 quanto magis tranquilla
omnia erant, tanto in urbe miseriae crescebant, eftersom
crescere innehåller ett starkare och tydligare komparativt
begrepp än appropinquare. För öfrigt är prope fuerat icke
detsamma som prope venerat = appropinquaverat. Att läsa quod
har så mycket större skäl för sig, som ändringen (vid
afskrifning) af quod till quo efter eo befinnes helt naturlig.
I 25, 9 läser F. clamore, qualis ex insperato faventium
solet, Romani adiuvant militem suum. Uttrycket förklaras
genom en ellips af esse eller fieri, hvilken skall vara vanlig vid
qualis solet och ut solet. Vi neka icke, att det senare
uttrycket någon gån g brukas elliptiskt, men de i kommentaren anförda
exemplen äro icke tillräckligt bevisande. Ty 2, 34, 2 fanies,
qualis clausis solet är omtvistadt, och 6, 34, 5 parva, ut
plerumque solet, rem ingentem moliundi causa intervenit
ådagalägger endast bruket vid ut solet, hvarom här icke är
fråga, oafsedt att man där mycket väl kan tilltänka intervenire
eller zeugmatiskt ur detta evenire. Men på vårt ställe kan
svårligen, hvilket dock skulle göra ellipsen möjlig att antaga,
adiu-vare tilltänkas, ännu mindre invadere (med ackus.) 2, 34, 2.
I 32, 8 läser F. haec, quicumque ei primus vir obvius
fuit ... (i likhet med Madvig och H. J. Muller), men synes i
"epilegomena", vara böjd för fuerit, hvilket handskrifterna hafva.
Det torde också vara tvifvelaktigt, om fuerit bör alldeles
förkastas. I själfva verket handlar här fetialen efter en allmän
bestämmelse eller sed, och när det omtalas, att han gör så eller
så, ligger därunder, att han skall eller är förbunden att göra
det, utan afseende på hvad (eller hvem) som kan möta honom.
Konjunktiven synes således kunna försvaras såsom uttryckande
ett af lagstiftaren eller seden förestäldt (förutsatt) fall; i oratio
recta: quicunque tibi primus vir obvius fuerit (fut. ex.), hæc,
perage eller peragito. Annorlunda ställer sig saken vid cum
fines suprascandit, där samtidighetsbegreppet måste strängt
framhållas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
