Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Om grundläggande språk vid Sveriges läroverk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
320
Om grundläggande språk. 320
det första är dess ljudbeteckningssystem så uselt och så regellöst,
att blotta uttalsläran gör språket för nybörjaren till ett af de
svåraste (såvida man icke nöjer sig med blott muntlig undervisning i
det alldagligaste talspråket); för det andra är engelskans likhet
med svenskan så stor, att altför många ord och talesätt inbjuda
till gissning; for det tredje är engelskan vida fattigare än
svenskan på grammatiska former, ett förhållande, som visserligen är
en beqvämlighet för dem som lära engelska för omedelbart
praktiska behof, men som gör språket i högsta grad olämpligt
för en svensk lärjunge, hvilken däri skulle hämta stöd och ledning
för sitt arbete med språkets allmänna funktioner.
2:o. Fomnordiskan har blifvit föreslagen till införande i
skolan, och måhända anser mången, att detta vore en vinst äfven
för den första språkundervisningen. Så är dock knappast
förhållandet. Att börja med får man noga skilja mellan fornsvenskan,
sådan denna föreligger t. ex. i vårt äldsta lagspråk, och
fornnorskan med dess i sagolitteraturen stelnade form isländskan.
Om båda dessa språk gäller, att de ännu äro otillräckligt bearbetade i
pedagogiskt afseende; men låt oss antaga, att sagolitteraturens
is-lands-norska föreslås. Den är en utdöd språkform, alltså borde
uttalsläran icke behöfva hindra dess brukbarhet på ett tidigt
stadium: i alla händelser är den härutinnan lämpligare än engelskan.
Likheten med svenskan, som var den andra synpunkten, är icke
större än engelskans, och särskildt erbjuder det vigtiga kapitlet
om verbets rektion en mängd olikheter; men dessa olikheter äro
tillika verkliga svårigheter. Formrikhet har islands-norskan
forvisso, och den vore således äfven i den punkten att föredraga
framför engelskan, men dess formrikedom är snarare vilseledande
än öfversigtlig för en svensk nybörjare. På det bela är således
detta språk föga lämpligt till grundläggande språk.
3:o. Tyskan åtnjuter i likhet med svenskan ett
någorlunda godt beteckningssätt. I alla händelser är dess uttalslära
ojämförligt enklare än engelskans (och franskans); men likheten
med svenskan är i allmänhet så stor, att gissning oupphörligt
gör det pedagogiska resultatet tvifvelaktigt. Hvad slutligen
rikedomen på kasus- och böjningsformer angår, så är den stor
nog; men långt ifrån att vara egendomliga och lättlärda äro
dessa former (t. ex. substantivens och adjektivens
böjningsändel-ser - en, - em, - er) så mångtydiga och ofta (i lärjungens
mun) så liklydande och förvillande, att det allra högsta beröm,
till hvilket man kan sträcka sig, är att tyskan är blott
någorlunda lämplig, för min del vågar jag säga alldeles olämplig
att använda vid barnets första undervisning i språk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
