Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9 - Anmälningar och granskningar - P. Eklund, Sammandrag af kyrkans allm. historia till läroverkens tjänst (E. H.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
338
F. Eklund, kyrkans allmänna historia. 338
liga vetenskapens utveckling och de af ön Linne’ eller Kant en
gång för alla gjorda eröfringarna på deras område. I
pedagogiskt hänseende vållar dock Kants namn här svårighet; ty med
all visshet känner skolynglingen från sin föregående
undervisning alls intet om den mannen. — De trinitariska lärostriderna
(s. 19 o. f.), hvilka alltid äro så svåra att genomgå på ett för
de unge tillgängligt sätt, lämna här i samma hänseende, som
vi nyss anmärkte, åtskilligt öfrigt att önska, mest genom de för
realisterna och de dispenserade så svåra namnen t. ex.
subordi-natiansk, heterusiansk och homousiansk hypostaslära, äfvensom
synkretistisk, evolutionär, aloger, ekonomisk treenighet,
ontolo-gisk treenighet m. fl., hvilka af dem så lätt förblandas och
ständigt nödga läraren till nya förklaringar af de termer, med
hvilka begreppen själfva skola förklaras. Uttrycken trikotomisk,
dyoprosopism, anatematism, entykianism (s. 23) vid de
kristologiska frågorna äro ock svårsmälta för dem, som äro obekanta
med det grekiska språket, huru lätt den bildade
universitetsteologen än rör sig med dem. — Redogörelsen för det kyrkliga
gudstjänstfirandet under gamla tiden (s. 28—36) har säkerligen
kostat förf. mycket arbete. Den innehåller mycket nytt, kanske
ock ett och annat, som för skolan vore öfverflödigt och som lätt
får sken af att stödja förf:s af oss ofvan nämda katoliserande
tendenser; såsom förklaringen öfver, man kunde nästan säga,
försvaret för helgontjänsten och förböner för de döde, äfvensom
för relikväsendet och bilddyrkan (s. 31), om hvilka senare
särskildt utsäges, att de lägga i dagen "den äldsta tidens fasta
tro, att själfva det kroppsliga kunde vara bärare af och i bild
återspegla det andliga, det himmelska." Hade ej därjämte
uppmärksamheten fästs vid sambandet med den hedniska
gudstjänsten, mantiken och konstnjutningen, så vore det fara värdt, att
en falsk uppfattning af saken själf här kommit att bibringas de
unge. Någon förenkling och förkortning kunde väl ock det hela
tåla vid, ehuru det är svårt att säga, hvad som borde borttagas
eller omarbetas, då hvart och ett nog har sin betydelse. — Om
Ansgarius, vår apostel, borde väl något mera nämts än
namnet och dödsåret (s. 38). — Något ensidig förefaller förf:s
framställning af medeltidens s. k. evangeliska reformsträfvanden. Om
albigenserna utsäges blott detta, att de "förekomma i södra
Frankrike, där de ställa till en gruflig oreda" (s. 41); om valdenserna,
att de "stegrade sin motsats mot kyrkan till en afgjord
sektbildning"; att de "i bibeln just ej funno nådelöftenas tröst, utan
hufvudsakligen den fordran, att alla skulle genomföra en
kristlig fullkomlighet genom ett asketiskt lif"; att de "satte den
personliga ställningen till Herren såsom vilkor för nådemedlens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
