Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9 - Anmälningar och granskningar - P. Eklund, Sammandrag af kyrkans allm. historia till läroverkens tjänst (E. H.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
F. Eklund, kyrkans allmänna historia.
339
kraft"; om Hus och Wiklef utsäges, att de "väsentligen i fråga
om kyrkan stodo på samma punkt som montanister, novatianer
och donatister (s. 45). I allt detta ligger ett visst mått af
sanning, vare det fjärran från oss att förneka detta; men hvad
vi här med full rätt anmärker mot förf., är att han förbigår
den djupa betydelse, som alla dessa ega genom sitt häfdande af
bibelauktoriteten gentemot människofunderna, de
augustinskt-paulinska grundtankarne om synd och nåd gentemot
halfpelagia-nismen, äfvensom individens personliga ansvar och därmed
förenade rättigheter och skyldigheter gentemot samfundets
samvets-förtryckande makt. — Bland kyrkolärare (s. 53) kunde väl
namnen Agobard af Lyon, Christian Druthmar, Walafrid Strabo,
Gaunilo och Eoscelin saklöst förbigåtts såsom af mindre
betydelse för elementarstudiet! — Detsamma gäller ock om
skilnaden mellan begreppen dialekticism och mysticism (s. 54) och
no-minalism och realism (s. 55); likaså den långa latinska frasen
(s. 56) prædestinatio dupplex infralapsaria. — Däremot saknar
man helt och hållet den nederländska mystiken och dess
representant Thomas a Kempis och boken om Kristi efterföljelse,
likaså den italienska humanismens karaktär och uppkomst, hvilket
senare dock hade egt sin betydelse både i och för sig och
äfven för det rätta förståndet af de unitariska partiernas bildning
i nyare tiden (s. 95). Skilnaden mellan attritio och contritio
(s. 62) kunde gjorts utan nämnande af de latinska namnen;
likaså hade namnen sacerdotium och matrimonium (s. s.) ej
behöft nämnas.
S. 65 fördelar förf. kristenheten i trenne stora områden: 1)
det lutherska, 2) det romerska tillika med det grekiska, 3) det
ultraprotestantiska, bestående af de s. k. reformerta
kyrkosamfunden tillika med de ultraprotestantiska sekterna. Från hans
ståndpunkt förefaller det inkonseqvent, att han dock i
framställningen i enlighet med uppgiften på innehållsförteckningen (s. 1)
och efter gången i våra vanliga läroböcker tagit den katolska
kyrkan sist. — Vid framställningen af det genom Luther vunna
kyrkobegreppet (s. 68) synes det, som om begreppet blefve
tydligare och mera i öfverensstämmelse med Conf. Aug. VII, VIII
och V, om uttrycket toges så: "den i Guds kyrka och församling
närvarande och genom nådemedlen verkande Herren"; ty, som
det nu står: "den i samfundet och dess nådemedel närvarande
Herren", kan ju lätt det missförståndet uppkomma, att Herren
på något magiskt, opersonligt, öfverhufvud ofattligt sätt bor i
nådemedlet, men ej i sina trognas hjärtan enligt löftet. — Vid
talet om vederdöparne, i hvilkas vilda, råa uppträdande förf, ser
själfva arten af den samtidigt uppkomna ultraprotestantiska (det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
