Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Några ord om svenskt riksspråk.
133
värden*) och aksentformer, är det (och bör det visserligen vara)
en och samma norm som ligger till grund för alla
språkmedvetnas sträfvan. Men det finnes något annat, som hör till talets
karaktäristik, det som Wulff kallar »en allmänt rådande färg
eller tendens», gemensam för större områden. Hvari består
denna färg eller tendens? Den frågan torde det blifva svårt
att fullgiltigt besvara. En viss tonskala, vissa fina
melodiskiftningar, en viss artikulationsbasis, ett visst tempo, allt; detta
och mycket annat, som vanligen undandrager sig en analys,
hör till denna allmänna färg. Ja man kan tryggt säja, att dit
hör det mesta af det som ger talet dess lif. Är nu denna sida
af talet med i den norm, som föresväfvar min språkliga
ren-hetssträfvan ? Ingår i någons bemödande efter ett fullgodt
uttal också en månhet om att från hans tal af skrapa dess
naturliga färg? Försöker t. ex. en sydsvensk, sow, vill tala väl,
att tillägna sig något speciellt uppsvenskt i sitt tal? Eller
försöker en stockholmare, som för öfrigt befinnes villig att ur sitt
mål utmönstra hvarjehanda vanarter, — försöker han äfven att
betaga sitt mål den uppsvenska karaktär, som skiljer det från
det bildade götamålet, är han beredd att afkläda sitt språk
mycket af dess vackra dräkt — som just består i kulörens
friskli et och glans — af idel mänhet om att i intet af s ticka
från språkligt hälgdagsklädda götalandsbor och sydsvenskar?
Man behöfver knappast uttala nej-svaret på dessa frågor. Om
således en fullkomlig öfverensstämmelse i talets allmänna färg
icke ens föresväfvar oss såsom norm, så torde det så mycket
mindre finnas personer — på få undantag när — hvilka
faktiskt tala ett så allmängiltigt språk, att man icke kan
igenkänna svealandsbon eller götalandsbon eller sydsvensken.
Jespersens kriterium leder då för svenskans vidkommande
till det resultatet, att så godt som ingen svensk talar svenskt
riksspråk. — Hur opraktiskt ett sådant bestämmande af
riksspråket än vore, så kunde det likväl äga något berättigande
såsom pekande på det enhetliga mål, som en gång bör uppnås,
om nämligen riksspråket så fattadt innebure något
eftersträfvansvärdt. Frågan blir då den: Bör den nyss berörda sidan
af språket vara föremål för en af ën gemensam norm ledd
*) Naturligtvis undantagas härifrån alla ord — de äro för
rasten inte så många — som öfver allt ha vacklande, uttal. Likaså
måste jag undantaga r och möjligen äfven s/e-ljuden från hvad jag
kallar den för alla gemensamma normen för samtliga ljudens värde
inom hela gpråkmaterialet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
