Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
167 Den romerske triiimvirn Marcus Antonius.
fångar blefvo uppspikade på träd, så att hela skogar voro
fulla af korsfästa människor, eller då Sulla utanför senatens
sessionsrum lät nedhugga fem tusen krigsfångar, tagna från
samniterna, således från romare. Och då senatorerna visade
oro vid dödsskrien, yttrade Sulla nonchalant: »För ali
del, mina herrar (»patres conscripti»), generen er icke för
den bagatellen! Det är blott några uslingar, jag låter tukta!»
Sade, och fortsatte förhandlingarna. Antonius visste, att
det gällde att förekomma eller förekommas, att döda eller
dödas. Själf hade han två gånger varit förklarad fågelfri af
det senatsparti, han nu krossade, och hade man då fått tag
i honom hade hans hufvud icke varit värdt många sestertier.
Efter förrättade värf återvände Antonius till Rom, där
han hängaf sig åt sitt gamla lustiga lif, fladdrade
fjärils-lik från blomma till blomma, från kalas till kalas, var öfver
allt en gärna sedd gäst, förde en spirituel konversation, var
glad, elegant, tjusande, bländande. Den högre societeten,
som under hans föregående lefnad med dess växlande
progress och regress, uppsving och dekadans, förhållit sig
något reserverad, sträckte nu hela famnen mot den nye
maktinnehafvåren. Under tiden sutto tusen och åter tusen
änkor och faderlösa rundt omkring i Italien och begräto sitt
öde. De glada gillesbröderna och gillessystrarna kunde
visserligen ej undgå att höra talas därom, men de ryckte på
axlarne och tänkte : sådan är världens gång ; i dag dig, i
morgon måhända mig. Alla lefde och njöto för ögonblicket.
Ingen visste, hvad det kommande kunde bära i sitt sköte.
Snart kallade emellertid kriget åter från nöjena.
Cæsars-mördarne Brutus och Cassius samlade i Grekland och
Orienten en väldig här för att kämpa det republikanska
partiets sista kamp. Brutus, den svärmiske republikanen, den
bleke fanatikern, som genom sitt deltagande i mordet ansåg
sig hafva utfört en inför gudar och människor prisvärd
gärning, uppehöll sig vid denna tid i Atén, under
förevändning att vilja åhöra professorernas föreläsningar, men i
själfva verket för att värfva den där studerande ungdomen
att taga tjänst i hans krigshär, som befäl eller underbefäl,
på hvilket han led brist. Antonius och Octavianus måste
alltså åter kalla sina krigare under vapen. Största
svårigheten var att skaffa penningar till utrustningen. Skatter
måste upptagas, i jämförelse med hvilka våra dagars äro
mycket blygsamma. Hvarje husägare i Italien fick betala
ett års hyresinkomster, hvarje kapitalist 1 % af sitt kapital,
senatorerna 12 öre för hvarje tegelsten i sina hus o. s. v.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
