Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN FRANSKA SPRÅKREFORMEN.
225
I förbigående frågas: Hvarför bibehåller då arrëtén
oförkränkt bindestrecket mellan verbet och följande
ob-7’eMspronomen (vid jakad imperativ)? Man knnde med
allt skäl hafva väntat sig att finna något skäl anfördt
Kär-för; märkligt nog har ingen af stadgans kritici härvidlag
gjort någon anmärkning. Möjligen beror det blott på
ett förbiseende, att icke också detta fall upptagits i
arrete’n, — i så fall icke enastående: jämför tillåtelsen
att ntelämna bindestrecket mellan ett pluralt pronomen
och mente, under det att ingenting nämnes om
förhållandet vid ett singnlärt sådant; man skulle alltså nu få
skrifva nous mëmes, men fortfarande vara pliktig skrifva
moi-mëme! Man har verkligen svårt att tänka sig, att
ett flertal framstående språk- och skolmän varit med om
publicerandet af denna i flere punkter så bedröfligt
hopkomna stadga.
Angående c’est i stället för ce sont hänvisar jag till
hvad ofvan sagts. — Toleransen om tempusföljden efter
föregående cond. present (il faudrait qvüil vienne i stället
för vint), som af Hagelin nppräknas bland dem, som
han anser »betydande och väl värda att tillvarataga»,
synes mig sakna betydelse för vår elementarundervisning;
någon lättnad innebär den icke, och, ehuru visserligen
present du subj. här är afgjordt att föredraga, hör väl
fallet icke till dem, hvarmed man behöfver syssla i skolorna.
7. Participet. Här inträffar det ledsamma, att den
enda spillra, som den senare definitiva stadgan lämnat
kvar af den förstas stolta reformprojekt, ingalunda kan
sägas vara någon afgjordt glädjande företeelse. Man må
hafva fullt grundade skäl att vara missnöjd med de
hittills gällande reglerna för böjningen af part. passé —
både ur språkhistorisk och pedagogisk synpunkt sedt —
och att klaga öfver den tid, som deras innötande tager i
anspråk vid grammatikundervisningen (ehuru jag måste
säga, att det enligt min erfarenhet icke är så farligt med
deri saken, som man skriker) — men man har dock orätt
i att påstå, att icke dessa regler i allmänhet på ett
följdriktigt sätt tillämpat de en gång fastslagna
hufvudprin-ciperna, och huru man som doc. Rodhe (a. a. sid. 35)
kan anse, att de äro utan ali betydelse för utvecklingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
