Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - J. Nordlander. H. Celander och J. Oterdahl, Saga och Sanning, del III och IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
82
82 anmälningar och recensioner 5 7
förekommit i en svensk läsebok. »Skitt me mig», sade han,
»det är värre med den stackals hunden!» Att ordet i danskan
är mindre anstötligt, ursäktar icke dess förekomst här. Stycket
har knappast någonsin varit ämnat till ungdomsläsning, och
mödrar ha då säkert ingen hjälp av detta och dylika stycken,
när de hos sina barn vilja motarbeta bruket av fula ord.
Ett stycke med synnerligen simpel ton är Pelle Molins
Kams (del III, s. 311). Icke illa karakteriserar författaren det
själv såsom »tokerier», vilket hade bort vara ett givakt I för
läsebokens utgivare. Meningen är väl, att skildringen skall vara
bild av ångermanländskt allmogeliv, men det är en vrångbild
därav och intet annat. Det är superi, slagsmål, svordomar och
tokerier i mängd. Även språket vimlar av oriktigheter, t. ex.
vea m äg (för ve mäg eller vemme), si ått (för si åt), en var illa
händer (för känd) och stoppbäxik (för stappbänk) m. m.
Stycket Fäbodvägar eller buvägar (del IV, s. 50) är ett annat
exempel på ett olämpligt nummer i läseboken, erinrande om i
hast nedkastade minnen från en turistfärd. Vilket landskap som
avses, namnes ej; men då här talas om »finnsäckar» och
»svenskskor» samt om »dalakrafter», anar man, att skildringen
gäller en trakt, där finsk invandring ägt rum, t. ex. i södra
Dalarna. Det heter här:
»Steg för steg lia fäbodvägarna blivit opptrampade. Om ingen mossa
någonsin hunnit växa på de stora hällarna, har detta kommit sig av alla
de järnskodda fötter, som vandrat fram över dem. Alla tiders och
århundradens färdefolk ha måst följa samma stig runt de stora stenarna,
alla ha måst flytta fötterna på samma sätt, då de stigit på stenar i
bäckarna.
På större hällar, där det endast på enstaka ställen varit möjlighet
till fotfäste, finnas verkliga spår, djupa som spår i våt lerjord, efter
hästarnas skodda hovar och människornas grova skodon. Spår, som ännu i
dag begagnas och fördjupas.»
Om man säger, att det är klent med växtligheten på dessa
stigar, kan det kanske hålla streck, och mera ha nog icke
fäbodflickornas bara eller av näverskor skyddade fötter kunnat
åstadkomma. Av hästar trampas ju stigen, blott när man »bodför»
till eller från bodarna.
Till samma överdrift gör sig förf:an skyldig på tal om v
il-hällarna y d. v. s. vilstenarna i flera norrländska landskap. »Ni
tror mig ej, om jag säger eder, att dessa vilhällar kunna vara
nötta till en avrundad sittplats», heter det här. Och däri har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
