Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - J. Nordlander. H. Celander och J. Oterdahl, Saga och Sanning, del III och IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
83 anmälningar och recensioner 5 7
hon alldeles rätt. Jïn stentrappa i ett månghundraårigt hus kan
hava en fördjupning på grund av nötning mot människornas
klackar och sulor men knappast en vilsten genom nötning mot
de vilandes — ändalykt.
Finnsäckar benämnas här de av näver flätade ränslar, som
i Norrland gå under namn av (näver-)kuntar. De sägas vara
»det gedignaste av allt gediget», och om det övervikta locket
påstås det, att det är så starkt och segt, »att det vill dalakrafter
till bara att hålla upp det». Ehuru väl förtrogen med dessa
för deras lätthet utmärkta tingestar, har anmälaren aldrig förut
vetat att deras öppnande skulle vara ett sådant kraftprov.
Här skildras bl. a., huru en karl är ute och letar efter en
häst, vilken släppts på bete i skogen.
»Han har sprungit runt i skogarna både natt och dag, tills han ser
både vilsen och vild ut. Han rusar från buställe till buställe och
frågar alla, om de sett en häst — hans häst — ’köl sotende svart va den,
så de gli som en spejel om en’. Han har aldrig tid att stanna. Det ser
nästan ut, som om skogen hölle på att ta honom.»
Söker någon hästar på det här omtalade sättet, så får han
nog söka både länge och väl. I de trakter, i vilka anmälaren
känner till förhållandena, lämnar man gärna detta uppdrag åt
någon med skogarna väl förtrogen person, vilken ger sig ut en
afton och begagnar nattens stillhet för att, vandrande från berg
till berg, uppfånga ljudet av de sökta hästarnas skällor. Detta
sker lättare, om den sökande ej lägger i väg såsom den här
omtalade mannen. Att han under sökandet kan bliva trött, är
väl troligt, men knappt, att han till slut skall se »både vilsen
och vild ut».
Äntligen må påpekas, att en av litteraturen ej påverkad
allmoge talar aldrig om en fäbod utan om t. ex. vägen till en
fäbodvall. Det finnes nämligen flera bodar på ett sådant ställe;
därav pluralen. Det vet bonden, och därefter rättar han sig,
då han säger till bodarna eller till fäbodvallen, men icke alltid
en turistande stadsfröken, som sjunger och reformerar efter sin
näbb.
Ehuru vår anmälan redan blivit väl lång, måste vi dock
ägna litet utrymme åt ännu en uppsats, nämligen den om Sigrid
Storråda (del III, s. 63) av Selma Lagerlöf. Den bild, som här
lämnas av Sigrid, den berömde Skågul-Tostes dotter, är alldeles
falsk. Hon säger tvärsäkert om henne, att hon var »den argaste
hedning», och målar ut henne i överensstämmelse därmed.
6 — 2410a. Pedagogisk Tidskrift. ig24. Häft. 3.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
