Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Johan Westerlin: Genmäle till lektor Carl Dymling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GENMÄLE
125
Genmäle till lektor Carl Dymling.
När lektor Dymling beklagar, att »professor Hans Larssons
under många år brukade psykologi icke ens i den 1935 utgivna
upplagan blivit moderniserad», gör han sig till tolk för en ganska
allmän uppfattning. När han sedan kapitel efter kapitel gör en
jämförelse mellan Hans Larssons och min psykologi, kommer
han ganska nära en likaledes vanlig uppfattning nämligen: »intet
gammalt är bra, men allt nytt är sämre». Jag skulle icke brytt
mig om lektor Dymlings recension, om av denna icke framgått att
lektor Dymling varken förstått min eller Hans Larssons bok.
Av recensionen får man lätt den uppfattningen, att jag försökt
skriva en bok lik Hans Larssons men misslyckats. Det enda
gemensamma för dessa båda böcker är titeln samt syftet att tjäna
undervisningen vid gymnasiet. Om det icke vore min mening
att komma med en helt annan psykologi än Hans Larssons, så
skulle jag aldrig ha skrivit någon. Jag kan nämligen efter att i
20 år ha använt Hans Larssons lärobok bekräfta, att den är
förträfflig. Den har på ett utmärkt sätt fyllt och fyller ännu sin
uppgift.
Jag vill icke här jämföra Hans Larssons och min lärobok,
men jag vill framhålla de olika förutsättningar, under vilka de
skrivits, och de uppgifter, som de ha att fylla i skolan. När
Hans Larsson omkring 1905 skrev sin psykologi, avsåg
psykologistudiet i gymnasiet att utgöra en lämplig inledning till filosofien.
Det är också såsom inledning till filosofien Hans Larssons bok
på ett så utmärkt sätt gjort sin mångåriga tjänst. Det kunde
1905 icke vara tal om att skriva en psykologi, som skulle
utgöra en inledning till psykologiska studier, ty det fanns den
gången icke vid något universitet i vårt land någon undervisning
i psykologi. De professurer, som Bertil Hammer och Axel Herrlin
innehade och som Rudolf Anderberg och John Landquist nu ha,
inrättades först senare.
Till detta kommer, att undervisningen i filosofi endast
förfogade över en veckotimme i de båda översta ringarna.
Psykologien måste därför såsom inledning till filosofien omfatta allt
det, som man under inga som helst omständigheter får gå förbi.
Det är därför Hans Larsson i sitt förord om kapitlet kropp och
själ säger: »men detta bör under inga omständigheter få saknas
i kursen». Detta yttrande har av lektor Dymling använts ganska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
