- Project Runeberg -  Pengar /
Kapitel 3

Author: Victoria Benedictsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

3

När Selma följande morgon vaknade, kände hon sig tung och olustig. Fastern kom för att hämta henne till kyrkan, men hon var icke färdig, utan lovade komma efter. Hon fullbordade sin toalett i största hast och lade till sist hundrakronesedeln i uppslaget av sin klänningsärm, där hon fäste den med en nål.

Gudstjänsten hade redan börjat, då hon kom på kyrkbacken, och orgeln hördes ditut. Hon skulle haft lust att sätta sig på en bänk för att njuta av det vackra höstvädret, men det kunde ju ej gå an. Vad här var friskt!... och så stilla. Daggen låg tjock över det toviga gräset och gav det en blåaktig skiftning, luften var sval och gjorde så gott på hennes brännande ögonlock. Det känd,es en tyngd över bröstet och hon andades i djupa, mödosamma drag, som för att av Iyfta den.

Då hon kom i kyrkan, voro alla de främre stolraderna så full satta, att hon tog plats längst nere under läktaren, bakom en pelare. Stolen var kortare än de andra, och hon fick sitta där ensam. Det var det hon ville. Efter mycket besvär fick hon rätt på psalmversen, men hennes händer skälvde, och det ansträngde dem att hålla boken. Vad kunde det vara, som gjort henne så nervös? Var det musiken, eller gårdagens sinnesrörelse, eller kanske helt enkelt det, att hon icke ätit frukost? Hon lade boken ifrån sig och lutade sig ned i stolen, glad att ha fatt en så undangömd plats.

Vad koralsången var märkvärdigt gripande i dag! Hon skulle haft lust att bedja, men det kunde hon icke, ty egentligen hade hon ingen religion. Om hon hade någon, så utmynnade den åtminstone i en sällsam paradox: jag tror icke på Gud, därför skall han straffa mig.

Just i dag kände hon det så levande, både det att hon icke trodde och det att han skulle straffa.

Så gick prästen på predikstolen. Från platsen, där hon satt, kunde hon icke se honom, och hans ord gjorde ett annat intryck än det vanliga. Rösten kom nu till sin fulla rätt, och den ägde en sällspord makt.

Annars försvagades dess verkan av ansiktsuttrycket, som bibehöll sin kyla, även då en rörelse tycktes andas genom tonfallet.

Stäimman var ej stark och skulle genom forcering blivit skärande. Han talade därför lågt, liksom dämpat. Men intresset för vad han sade hölls vaket av denna mästerliga nyansering, som gav föredraget både styrka och omväxling, utan att han överskred sina röstmedel.

Det var över fjärde budet han predikade, och han gjorde en framställning av hur förbannelse och undergång blir deras lön, vilka sätta sig upp mot fader och moder; hur Herrens hand skall vila tungt över deras huvud, och hur jordisk Iycka aldrig skall blomstra på deras väg. Det tycktes gömma sig någonting bakom själva hans ton, likt en hemlighetsfullt krossande dom, och hon genomilades av en rysning.

Hur förfärligt det måtte vara att framsläpa hela sitt liv under en sådan förbannelse -- att oåterkalleligen vara dömd till olycka!

Så länge hon hörde honom, måste hon tro; det gjorde hon alltid. Först efteråt kom tvivlet.

Det var så skumt därnere under läktaren, där hon satt bakom pelaren, liksom gömd för den övriga församlingen. Det kom en underlig ängslan över henne, som om död och dom vore för handen och hon en missdådare, som skulle fällas. Hon ägde ju detta stridiga sinne, som kunde sätta sig upp emot fader och moder, om... Hon avslutade ej, ty nu veknade hans stämma.

Han erinrade om, att det icke finnes mer än ett enda budord, vid vars uppkallelse Herren fäst löftet om jordisk sällhet. Och han Uttalade det långsamt: "du skall länge leva på jorden, och dig skall väl gå". Det verkade som någonting helt nytt; det var icke längre den utnötta katekesläxa hon lärt sig från barndomen; det var någonting stort, härligt, som kom henne att draga ett befriande andetag.

Så gjorde han en paus.

Och sakta, liksom drömmande, kom utläggningen. Han talade om att lyckan kan äga ett djup, så att den uppväger en hel levnad, om också ej åren räknas så många; han åskådliggjorde hur föräldrarnas välsignelse bygger barnens bo, och han bredde ut denna välsignelse som den mjukaste matta över alla livets törnen.

Selma blev så vek till sinnes. Hon tyckte sig hava offrat allt för Iydnaden, allt vad hon älskat och hoppats. Skulle han begära mera... mera... ? Vad skulle hon ej vilja giva för en enda av dessa solglimtar, som räcka till att uppväga ett helt liv!

När sista psalmen sjungits till slut, måste hon dröja kvar ett ögonblick för att utplåna spåren av sin rörelse. Under tiden hade folkströmmen nått hennes stol och det blev nödvändigt att vänta tills trängseln avstannat.

Hon stödde sig mot pelaren och betraktade folket, som drog förbi. Där kom mor Möller med sin dotter. Den senare var utstyrd med tofsar och grannlåter på en dräkt så elegant som en stadsdams, fast hon bar duk på huvudet -- en tjock silkesduk med kvarterslånga fransar -- och hon svassade framåt gången med en min, som tycktes säga: se på mig, se på mig! Modern gick bredvid, kråmade sig och snörpte på munnen, så att näsan såg ännu skarpare ut än annars. När hon kom mitt för Selmas stol, såg hon ditin, och hennes kritiska blick strök föraktfullt ned över den gamla sommarkappan och stannade vid en handske, som kanske icke satt så väl som den borde. Selma böjde på huvudet till en hälsning, men hon låtsade ej se det.

Förolämpningen var påtaglig, och Selma blev blossande röd., 'Gamla rivjärn!" tänkte hon på sitt kraftfulla pensionsspråk, och harmen sjöd inom henne.

Så glesnade leden något, och hon gick ut. Högre upp i gången såg hon Axel Möller, han skulle bli tvungen att gå förbi henne. Hon trängde sig fram så fort som möjligt, och då hon kom ut på kyrkogården, där folket skingrade sig, stannade hon vid en grav och inväntade sin faster, som stannat vid kyrkdörren för att tala med ett par bondgummor. Hon lade sin hand på gravens järnstaket för att få ett stöd, ty hon kände att hon darrade. Här måste han gå tätt förbi.

Han rodnade lätt och kom rakt emot henne.

-- Jag går på banbanken klockan fyra, möt mig; jag har något att tala med er om, sade hon hastigt och vände sig därefter bort, som om de endast utbytt en hälsning. I detsamma kom fastern, och hon gick emot henne.

-- Barn, vad du är blek, sade denna, är du sjuk?

-- Jag har tryckning över bröstet och ont i huvudet.

-- Du, som annars är så frisk!

-- Faster vet ju att jag har en släng av bleksjuka, svarade hon i likgiltig ton, men med ett sorgset leende, som var olikt hennes vanliga.

De gingo hem under tystnad.

Stämningen vid middagsbordet var tämligen tryckt. Selma, som annars antingen pratade eller genom sina påhitt och tilltag livade upp de andra, om hon än skördade en och annan tillrättavisning, var i dag helt tyst och stillsam, och målron hölls nästan uteslutande vid makt av kyrkoherden. Hans uppmärksamhet mot brorsdottern var också iögonfallande; han behandlade henne fullkomligt som vuxen dam. Fastern satt och såg på allt det där. Det retade henne.

Nu skulle man bara se vilken storartad fru den där flicksnärtan skulle bli! Ty att patron Kristerson var rik, det kunde nu icke betvivlas, och rikare skulle han väl bli med tiden, ty trots sin flegma var han en duktig lantbrukare, och den där herrgården han köpt ansågs vara en god affär. Naturligtvis skulle hon få allt vad hon pekade på det få unga fruar alltid. Och må tro hon skulle snart lära sig att sätta näsan i vädret -- det göra de så lätt -- kanske skulle hon till och med komma åkande efter spann!

Fru Berg kastade en vredgad sidoblick på Selma.

Hur kunde folk se någonting vackert på den tösen! Hon var ju ful som stryk. Och till och med hennes egen Richard... hade han inte varit så intresserad av henne! Visst skulle de tyckas gräla med varandra, men sanningen var ändå att han varken hörde eller såg någon annan än henne. Modersstoltheten kände sig ordentligt sårad av hans brist på smak. Han hade talat om hennes friskhet. Jo pytt! I dag såg hon minsann sa blek och rödögd ut, som om hon suttit över i tio nätter; jo, jo, låt henne bara vara med några år, så skall nog friskheten fara sin kos. Och vilka stora händer! -- Vad var det Berg pratat om i går? Man kunde ju alldeles må illa. Och sadana skulle få gå och gifta sig! ... som inte ens kunde laga en ordentlig steksås. Men hon ville ej blanda sig i hela den affären. Berg skulle få göra som han ville, men man skulle få se att han ställde dem ihop till slut.

-- Du ser riktigt eländig ut i dag, sade kyrkoherden till sin brorsdotter, du far taga dig en liten middagslur.

-- Nej, jag går hellre ut och går, svarade Selma, jag känner mig död som en oktoberfluga, det är alltihop. Man får ruska upp sig.

-- Ja, gör hur du kan, bara du inte går och hänger näsan så där. Det duger inte.

-- A, det varar aldrig länge, svarade hon med en ansats till sin vanliga raskhet, jag bara spottar i nävarna och tar bättre fast.

-- Men Selma då! utbröt fastern förebrående. Hon var glad att få någon anledning.

-- Var lugn, faster, i dag kan jag det inte, men kanske i morgon, svarade Selma skrattande och såg upp med sina ljusgrå ögon, som voro matta i färgen av gråt, men ännu hade skälmen kvar.

Farbrodern nickade uppmuntrande åt henne, till fruns stora förargelse.

Så snart de gamla gått till sin middagslur, gick Selma ut.

Hon tog vägen om grinden och vek in på järnvägsspåret. Gången var rask som vanligt, men det sorglösa ansiktsuttrycket hade lämnat rum för ett resignerat allvar. Rörelsen och friska luften gav henne emellertid färg.

Innan hon kommit halvvägs mot den andra överkörseln, såg hon den unge mannen komma gående. Hennes hjärta klappade hörbart; det skulle bli så svårt att finna ord, men hennes beslut stod fast. Då de nådde varandra, nickade hon flyktigt och gjorde helt om, så att de kommo att gå sida vid sida åt prästgården till. Så gingo de en stund. Hon letade efter ord till en inledning, och han kände sig brydd. Det var ju ett formligt möte hon stämt, och det var inte riktigt passande för en flicka, tyckte han. Det hade kommit henne att sjunka i hans tankar; han betraktade henne mera nyktert, och den forna överlägsenheten var försvunnen.

-- Jag trodde mig om för mycket, började hon i dämpad ton, som förrådde någon rörelse, jag kan ej övertala farbror till att låta mig resa, och jag måste stanna kvar.

Hon teg ett ögonblick. Det kändes så trångt över bröstet, hon hostade ett tag för att göra rösten klar.

-- Det är helt annat med oss, kvinnor, än med er, män, sade hon med ett allvar som blev lillgammalt. Hos er anses det som en skyldighet att sträva efter oberoende, hos oss är det nästan ett fel, åtminstone så länge vi inte äro gamla mamseller. Jag trodde förut att allt berodde på pengar, men det gör det inte. Om jag också hade pengar, skulle jag ändå inte komma åstad nu. Jag hade tänkt lite på att försöka ändå, d. v. s. att resa olovandes och söka hjälp hos någon annan, men det skulle inte gå, jag inser det nu. Man skulle bara anse mig för en toka och skratta ut mig. Och dessutom... jag vet inte vad det kom över mig i kyrkan i dag... det förefaller mig som skulle jag i så fall bli förföljd av olycka. Jag hade inte brytt mig om det, if all det varit någonting annat. Men mitt arbete!... tänk, att alltid, alltid skola misslyckas! Det skulle jag aldrig kunna uthärda. Då är det bättre att inte försöka.

Han gick tyst och hörde på. Var det detta hon ville säga! -- Det var ändå ett märkvärdigt infall att vilja stämma möte med honom.

-- Med er är det en annan sak, fortfor hon ivrigt, för er gäller inte allt det där. Ni skall ta mina pengar -- jag har hundra kronor med mig, som äro alldeles mina egna -- och så reser ni ut och skaffar er en plats, vad för någonting som helst, bara ni slår er fram på det.

-- Det är omöjligt, svarade han nästan förskräckt. Inför denna yrvakna energi kände han sig som om han stode vid ett vatten och varje ögonblick kunde vänta att skuffas ut däri.

-- Omöjligt? upprepade hon och fnös till, vad är det nu ni kommer med igen! Förut var det ju bara pengar.

-- Mor vill ju inte. Vad ni själv sade om otur gäller väl för mig också.

-- Har ni någonsin hört att lyckan svikit en karl, därför att han gått sin egen väg? Nej, skall någon ha otur, så blir det jag, var säker på det; jag känner det på mig.

-- Men när inte ni själv, varför...?

-- Just därför. Just därför att jag inte själv får bli vad jag vill, just därför kan jag inte lida att se också er gå här och bli ingenting. Förstår ni inte det?

-- Och skulle jag taga emot edra...?

-- Ja, vad vore det med det! Vad tror ni att jag bryr mig om pengar nu? För den skull kunde jag lika gärna slänga dem på gatan. Gör er inte samvete över det. Ni vet ju själv att ni kommit på orätt spår; slå om med ens.

-- Men hur långt tror ni att man kommer med...

Hon spratt till och en brännande rodnad göt sig över hennes ansikte, ända ned på halsen. Summan var för liten. Det slog henne med ens. Hon hade icke tänkt på det förut; den hade synts henne så stor. Och nu greps hon av skammen över att ha gjort sig löjlig.

Farbror hade verkligen rätt i att jag är ett barn. Men jag skall inte bli det länge, tänkte hon. Det harmade henne så, att hon velat sjunka i jorden av blygsel. Hon sade icke ett ord och såg icke på honom, men började gå raskare. Han höll jämna steg vid sidan om henne, men visste icke vad han skulle hitta på att säga. Det var lika pinsamt för dem båda. Endast ett hade han klart för sig, och det var att han förorsakat henne smärta. Han brann av begär att gottgöra det.

-- Ni kan väl tänka er hur tacksam...

-- Om ni bara vill låta bli att tala om det, utbrast hon, det var ju så fånigt, alldeles urfånigt. Var det någonting att erbjuda! Men sådan är jag alltid.

-- Och att tänka sig att ni för min skull...

-- Tig! utropade hon bleknande, jag blir ursinnig av att höra det, och om ni nämner ett ord för någon...

Pupillerna växte i hennes ögon, så att de blevo nästan svarta, och hon hade stannat mitt framför honom.

-- För allt i världen... jag menade bara... sade han urskuldande, och den böjda, smalaxlade gestalten tycktes sjunka ännu mer ihop.

-- Nå, så tig med det, sade hon hårt, och så gingo de vidare.

-- För er eller någon annan i samma läge, återtog hon om en stund, det hade varit alldeles detsamma. Jag har ju sagt er, att sådan är jag.

De voro vid prästgårdens överkörsel.

-- Här skiljas vi, sade hon.

Han teg. Det kändes så tungt, allt detta.

Selma steg upp på en av de stora stenar, som lågo vid vägen, lade sin hand på grindstolpen och såg ut över landskapet. Det låg där så avmejat och ödsligt. Icke en mänsklig varelse så långt ögat kunde nå, men längst bort syntes skogen och bergåsen i blåa dimmiga konturer, och nedanför glimmade en vik av sjön. Hon omfattade det allt med en lång blick. Det såg ut som ett avsked.

-- Här är vackert ändå, sade hon med en suck, jag skulle velat bli målare.

När hon sänkte blicken, varseblev hon en liten ärla, som sprang inne på en stubbåker, beständigt vippande med stjärten, som hon lyfte högt upp för att den ej skulle vara henne till hinder. Och så kilade hon i väg så fort de små benen orkade springa!

Selma var förtjust. Hon hade glömt herr Möller och hela världen. Hennes blickar följde fågelns rörelser, och hon log så att tandraden syntes och ögonen Iyste. Själv stod hon där så full av sprittande liv, belyst av den sjunkande solen.

Och där nere sprang ärlan omkring med näpna små rörelser. Då och då stannade hon, gjorde en liten nick, fick rätt på någonting nytt att snappa upp, och så bar det av i ny riktning.

Slutligen såg Selma ned på sin kamrat. Han såg besvärad ut och petade bland stenarna med sin käpp.

-- Adjö, sade hon hastigt och hoppade ned, lycka till.

Han hade stått i funderingar och spratt upp vid hennes ton. Det Ijöd någonting bittert och hånande i den. Grinden slog igen, och hon vandrade framåt vägen med sin vanliga självsvåldiga gång och händerna i kappfickorna.

Han stod kvar vid vägen och följde henne med ögonen, hon vek in om grinden till prästgårdens trädgård, och så såg han henne icke mer.

Själva solskenet tycktes mörkna genom den känsla av missräkning, som smög sig över honom, tillökt med något av självanklagelse. Hur hade han uppfattat henne... hur hade han uppfört sig... och vad allt borde han ej hava sagt! Vad hade ej dessa minuter kunnat innebära, om han vetat att begagna dem! Hur hade han icke kunnat bikta för henne allt vad han tänkte och kände! Hon skulle ha förstått honom.

Nu var tillfället borta och skulle kanske aldrig mera återkomma.

Hennes glada Iynne hade en hemlighetsfull makt över honom, och han erfor det aldrig så livligt som var gång de skildes. Det kändes som om hon toge med sig något av hans inre jag, vilket smärtsamt måste lösryckas, och i dag var det värre än någonsin.

Han kastade sig ned på stenröset under träden. Det var som om hela världen vore död och han ensam levde kvar med sin ånger och saknad. Ty hon skulle aldrig komma igen, han kände det, och hans enda lisa var att ytterligare sarga sig genom att i inbillningen draga upp konturerna till allt som kunnat vara och icke var. Han riktigt njöt av att pina sig med alla möjligheter och fördjupade sig i en bottenlös tombet, under begäret att få känna den i hela dess utsträckning.

-- Aldrig, aldrig! upprepade han, och för varje gång kändes det som om hjärtat ville brista. Kunde man icke dö av det... dö av det!

För hans sjuka fantasi framstod hon med ens som något oändligt avlägset och överjordiskt skönt.

Trumpen och modstulen kom Selma hem. Även hon kände tomhet, men den var av annat slag. Alla lediga stunder hade hon dittills fördrivit med att uppföra framtidsplaner och luftslott. Nu voro de alla kullkastade, och villrådig betraktade hon spillrorna. Varmed skulle livet utfyllas, vad fanns det att hoppas på, att sträva för? Och i allt detta låg skammen och brände -- skammen att ha blottat sig, att ha gjort sig till narr, att ha blivit tillbakastött.

Hon gick till sin bestämda plats i matrumsfönstret, där hon brukade sitta och se ned på hönsen och duvorna. Det var hennes vanliga tidsfördriv, när hon var vid dåligt humör.

De gamla kommo in, nymornade, och man drack kaffe under tystnad. Sedan återtog Selma sin plats och fru Berg gick ut. Farbrodern stannade kvar och ställde sig vid det andra fönstret.

-- Kristerson kommer hit i kväll, sade han, då får du taga dig ett parti med honom, det skall muntra upp dig.

-- Jo jag tackar! Vi bli ju alltid ovänner, så gick det sist.

Hon sträckte hals för att kunna se på en blå durk, som bugade sig och snurrade runt nere på gården under ivrigt kurrande.

-- Ja, utan det där gnabbet tror jag sannerligen inte att ni hade något nöje, anmärkte kyrkoherden med ett leende.

-- Det kan nog hända, men man blir inte på långt när så ilsken på patronen som på Richard. -- Kommer han inte hem förrän till Mårtensafton ?

-- Nej. Längtar du?

-- Å-nej. Men jag trodde att han skulle komma hem till farbrors födelsedag.

Hon gjorde en missnöjd min, och det uppstod en stunds tystnad.

-- Vad tycker du egentligen om Kristerson ? frågade kyrkoherden efter en stund.

Hon dröjde ett ögonblick med svaret och stack huvudet utom fönstret för att se bättre. Den lågbente tuppen hade givit sig i slagsmål med den högbente. Hur skulle det spela av?

Hon drog in huvudet.

-- Jo, han är rätt hygglig, men det är fasligt vad han är tjock.

-- En ovanligt bra karl.

Hon såg ut på gården igen, högst intresserad av tuppfäktningen. Även farbrodern betraktade den, men intresselöst.

-- Nej, farbror! Jag trodde då aldrig att där kunde vara så gott gry i den lilla, utbrast Selma beundrande.

-- Varför inte? Små karlar...

Hon skrattade till.

-- Ja, men små tuppar!

-- Det är märkvärdigt vad du kan vara barnslig. Kyrkoherdens ton var en smula otålig.

Hon vände sig helt om och satte sig på stolen, så att hon såg honom rätt i ansiktet.

-- Ja, det är jag, men jag skall lägga bort det nu. Om jag bara i världen kunde begripa vad jag skall bli.

Hon kunde icke motstå frestelsen att kasta en sidoblick ut på gården, och hon såg till sin förargelse, att segern avgjort lutade åt den stores sida.

-- I fråga om den saken tror jag mig kunna ge dig ett gott råd, sade farbrodern.

-- Kan du inte skilja dem åt! De klösa ju ut ögonen på varandra, ropade hon häftigt till en av pigorna, som gick över gården.

-- Men barn! Är det inte möjligt att låta tupparna vara i fred så länge? Jag har verkligen någonting att tala med dig om, sade farbrodern otåligt, kom ned i mitt rum.

-- Det behövs inte. Jag skall bara gå ifrån fönstret, så hjälper det. -- Hon gick bort och satte sig på matbordet. -- Vad var det så?

Han skulle önskat att hon intagit en mera passande ställning än att sitta där och dingla med benen, men så tänkte han att det inte var värt att bråka med småsaker nu.

-- Det var om din framtid jag ville tala. Jag tycker inte du kan bli någonting bättre än hustru åt en bra karl.

-- Ja, om man skulle gå och vänta på det så...

-- Men du behöver inte gå och vänta. Kristerson har bett mig fråga om du vill bli hans hustru.

Hon höll inne med fötternas pendelrörelse och såg upp -- spörjande, tämligen likgiltigt.

-- Nä-ä, sade hon därpå och återtog svängningen. Det uppstod en kort paus. Så hoppade hon ned av bordet och gick fram till fönstret.

-- Var det bara det farbror skulle säga? frågade hon och vände

-- Bara? -- Det viktigaste steg i livet...

-- Ja, det förstås, medgav hon liberalt, ifall man gifter sig.

-- Man bör väl åtminstone taga en sådan framställning i övervägande, om man annars vill betraktas som en klok människa.

Hon sjönk ned på stolen i halv förtvivlan och knäppte samman sina händer i knät.

-- Men om jag kunde begripa vad han skulle med mig!

Kyrkoherden vände sig om och såg utom fönstret. Det for ett drag av löje över hans läppar.

-- Han tycker naturligtvis om dig.

-- Och farbror anser att jag borde ta honom?

-- Du skulle åtminstone tänka på saken.

Hon började se fundersam ut. Hönorna upphävde ett samfällt skri, utan att hon bevärdigade dem med en blick.

-- Vad skulle det bli till? Inte kunde jag sköta något hushåll!

-- Det behövde du inte heller. Jag tror inte ens att Kristerson skulle ställa det i fråga.

Hon blev ännu mer fundersam.

-- Jag undrar vad pappa skulle tycka.

-- För honom vore det naturligtvis en utomordentligt stor glädje. Han har bekymmer nog för egen del, och Kristerson är en karl, som vem som helst kunde vilja ha till svärson.

-- Tror farbror att pappa ville det?

-- Det tror jag visst.

Hon teg en stund.

-- Men att gifta sig med honom!... Vet farbror, det har respekt med sig.

-- Varför det?

-- Å, -- han är så tjock, och så liknar han en rakad gris.

-- Men barn!

-- Ja, och så är han ju precis lika gammal med pappa.

-- Än sen? Magnus är så ung, att han när som helst kan gå och skaffa dig en styvmor, och det vore så lagom trevligt för dig att då vara hemma. Bättre då att sätta benen under eget bord.

-- Puh! -- Pappa har minsann inte råd att gifta sig, utbrast hon skrattande, så att det är bara skrämskott.

Kyrkoherden teg. Man fick fara så varliga fram, ty hon var verkligen slugare än man kunde tro henne om. Han trummade i fönsterkarmen med likgiltig min. Det såg ut som ämnade han låta ämnet falla.

Denna gång var det hon som upptog det.

-- Och så är jag så ung, jag kunde ju komma att tycka om någon annan, sade hon.

-- Tycka om?... sedan man är gift! ... det kunde väl aldrig komma i fråga, sade han långsamt och ogillande. Så vände han sig hastigt emot henne, som om han kommit att tänka på något nytt. -- Det var sant ... jag har sett dig och unga Möller promenera till sammans ett par gånger -- hur hänger det tillhopa med den saken? Inte har du gått och blivit förtjust i honom?

Hon blev blossande röd.

-- Jag! Förtjust...? Nej, inte ett dugg.

-- Ja, jag bara tänkte så, efter du inte alls ville höra på det andra. Men i så fall skall jag säga dig, att det inte är värt att bygga på det, ty med tiden blir det nog ett par av Jöns Ols' Marie och honom. Du skall veta att Möllers äro folk som se efter penningar.

-- Asch! -- han kan gifta sig med vem han vill, så för den skull kunde jag gärna ta patronen.

Hon menade vad hon sade, men likväl sjöd harmen inom henne, och hon undrade om han tänkt på Jöns Ols' Marie, när han tillbaka visade hennes fattiga hundra kronor.

Rodnaden steg allt högre och högre, till hennes obeskrivliga för argelse, men kyrkoherden låtsade icke se det.

-- I höst ämnar Kristerson flytta till den där herrgården han köpt; där skall vara mycket vackert, sade han.

-- Det är rysligt så stiliga hästar han har, anmärkte hon.

Kyrkoherden teg. Det började verka, och nu ville han giva henne tid.

-- När man är så rik som han, kan man ha vad man vill, yttrade han efter en stund.

-- Är han verkligen så rik?

-- För den saken går jag i borgen, svarade kyrkoherden.

Det blev en tystnad. Hon tänkte på en stor grå häst... eller kanske en alldeles svart. Och så en riddräkt med släp, som skulle bäras upp på armen... en liten damsadel, av den där nya lätta konstruktionen... naturligtvis också en betjäntpojke vid stigbygeln: när man är sa rik kan man ha vad man vill.

Hon såg ned och lade med stor omsorg fina små veck på klänningens garnering.

-- Tror farbror att han ville hålla ridhäst åt mig?

Fråagan kom helt skyggt. Ett enda ord skulle kunna skrämma henne tillbaka. Med detta barn fick man köpslaga försiktigt som hin håle om en syndares själ.

-- På en sådan gård har man ju stallet fullt av hästar, sade kyrkoherden vårdslöst.

Han kände farvattnet för väl, och hur käckt den lilla farkosten än i början höll upp mot vind, skulle det endast behövas ännu ett vindkast för att få den att falla av. Han visste det.

-- Jag är så ung, sade hon. Det var den sista svaga protesten.

-- Ja. Det är en sällsynt heder att få ett dylikt anbud redan vid dina år, och jag vet egentligen icke varmed du förtjänt den, svarade han med sitt finaste leende.

Det kittlade hennes fåfänga. Förlovad så ung... det skulle göra uppseende!

Hennes ansikte var blekt och hade endast två skarpa röda flammor, som från kinderna sträckte sig ned åt halsen och genom sin prägel av upprörda passioner vanställde det unga ansiktet. Hon såg på sin vänstra hand. Den som visste hur det skulle taga sig ut med forlovningsringen! ... en tung, tjock ring av tjugu karats guld.

Vad min skulle nu mor Möller göra? I minnet återsåg hon hennes hånande blick. som i kyrkan strök över den frånvuxna kappan. Det blixtrade till i hennes ögon och hon såg upp.

-- Jag ser bra fattig ut, sade hon och vände undersidan av sina klänningsärmar utåt för att visa hur slitna de voro, det vore allt förargligt om han skulle behöva klä upp mig.

-- Jag skall giva dig allt vad du behöver; det gör jag gärna för min enda brorsdotter.

Han kände sig så glad över sin seger. Det var också med ovanlig hjärtlighet han öppnade sin famn.

Hon hoppade fram till honom, slog sina armar om hans hals och såg på honom med två ljusgrå ögon, som Iyste av levnadslust. Det tjocka, yviga håret låg ned i pannan och hon log med de bjärtröda läpparna vid tanken på all den avund hon skulle uppväcka.

Med ens blev hon allvarsam.

-- Tror du att han vill hålla av mig? sade hon. Det var hennes vana att begagna detta "du" som ett smekord.

-- Jag är säker på det.

Det flög ett solskensleende över hennes ansikte och en ny tanke genom hennes oerfarna sinne. Nu var hon nästan vacker.

...Om han skulle hålla tillräckligt av henne...!

Där reste sig alla hennes gamla planer och luftslott.

Kyrkoherden strök smekande över hennes hår: han hade ingenting mer att säga.


Project Runeberg, Sat Dec 15 21:07:44 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/pengar/03.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free