- Project Runeberg -  Pengar /
Kapitel 7

Author: Victoria Benedictsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

7

Selmas far blev bättre för var dag, och patronen började i sina brev tala om att hämta henne.

Det var en dimmig vårdag, ljum och gråtmild, så att stora tårar hängde i takskäggen och allt stod svept i ett fuktigt flor. Selma satt inne hos fadern, som nu var så bra, att han kunde ligga och läsa sin tidning. Han var alldeles nyrakad, och det tunna håret låg kammat och fint kring hans välformade huvud. Selma hade låtit arbetet falla ned i knät och lutade huvudet mot stolens höga karm. Hon såg trött ut och slöt ögonen.

-- Nu har barnet vakat för mycket över mig, sade fadern med sin tunna, smekande stämma, försvagad av sjukdomen.

-- Tro aldrig det, svarade hon leende, och såg upp, men jag är en sådan indiannatur, som inte tål att sitta stilla; jag måste ha frisk luft och rörelse. Bry dig inte om det, farsgubbe min, när du blir frisk, skall jag ta min skada igen.

Han kastade en lång, bekymrad blick på henne och återtog sin tidning.

Selma slöt åter ögonen. Hon satt och tänkte på gamla tider och på farbroderns handlingssätt. Läpparnas linje blev rak och hård, den inklämda munnen kom hakan att se ännu skarpare ut, ögonbrynen sammandrogo sig smärtsamt och det kom någonting hoptryckt i hela ansiktet.

Nu förstod hon hans bevekelsegrunder. Efter sin egen natur hade han bildat sig ett ideal av lycka, det var det han velat förverkliga åt henne. Men om det legat en gång till så mycket välmening till grund, skulle hon ändå aldrig förlåta honom. Aldrig! Det var icke nog med skadan han gjort: han hade också farit med svek. Hon drog sig till minnes en viss scen, då hon i hans rum bett att få läsa ett brev från sin far, och han nekat. Vad hon var dum, som trott på hans ord! Hon hade varit enfaldig alltigenom. Det kom sig av hennes ärlighet. Var det dumt att vara ärlig! Kanske. Det var ända svårt att tro det rätta var dumt. Och lögn... det måste vara orätt.

Men sluten hade hon blivit. Aldrig var hon öppen, aldrig ens mot

sin far. Hon kunde det icke längre, icke ens mot honom. Det var bara en idyll, en liten vacker barndomsidyll, som hon höll av. Ingenting mer. -- Egentligen hade hon alltid varit sluten, när det rört hennes tankar. Hon undrade om farbror visste att hon... ja, hon ville icke säga att hon hatade honom, ty ordet föreföll så överspänt, men det var i alla fall ett groll, som aldrig kunde utplanas.

Han skulle handlat precis på samma sätt, om hon varit hans dotter.

Än sen? Var hon skyldig att hålla av honom för det?

Men det var ju fruktlöst att grubbla över sig själv, fruktlösast att sörja över det förflutna.

Hon öppnade ögonen och såg sig omkring i rummet. Hon måste le. Det tycktes henne som om den ena möbeln stod och svor mot den andra, de mörka färgerna knotade och de bjärta skreko. Å, det var lustigt! Och allt det där kunde pappa trivas med! Han ville icke mista en enda smula, och ständigt hade det kommit nya elementer till. Så satt hon och mönstrade.

Den gamla pärlfärgade sängen, som han för intet pris ville avstå ifrån, kunde icke förlikas med den moderna korgstolen vid skrivbordet, den högryggade länstolens brunbetsning tog sig farfaraktig ut mot den broderade sängmattan med dess glada färger. Men allt talade det om henne själv från hennes första kantiga ritförsök, i ramar som förskrevo sig från vindar och skräprum, till hennes stora fotografi med skulpterad infattning. På dörrposten hängde hennes kasserade skridskor, över sängen sågs en urdyna, som hon sytt i pensionen, och i ett hörn stod den gamla träpall, som hon brukade sitta på som barn.

Vad det var skönt att leva! Hon log och tillslöt ögonen, men rullade huvodet fram och tillbaka mot stolsryggen, ty det värkte.

Sparvarna höllo ett förskräckligt väsen därute i rishögen på gården.

Annars var allting tyst. Bandhunden sprang ut ur sin tunna, lät kedjan med ett ramlande ljud släpa över dess kant och skakade sig däruppe på tunnan, så att länkarna började skramla. Allt det hörde hon. Och hon tyckte att hon njöt därav. Det gjorde ingenting att huvudet värkte.

Så kom Richard.

Hon kände hans steg och behövde icke se upp för att veta att det var han.

-- Vad! Jag tror att frun låtsar sig vara sjuk? sade han muntert.

-- Ja, kan du tänka dig! jag har fått ont i huvudet, svarade hon glatt.

-- Det tror jag! Det här duger inte för dig, du går ju aldrig ut.

-- Ja, jag vet. Det är det jag inte tal. Men jag skall lägga mig en stund, så går det över, sade hon och reste sig.

-- Du kan luta dig på salssoffan en stund, svarade han; och de följdes åt ditut.

-- Jag skall gå efter en filt åt dig, sade Richard.

-- Tack.

Han kom strax igen, lade ett örngott till rätta åt henne och höll filten tillreds.

Hon lade sig.

-- Vill du sova, så skall jag gå, annars sitter jag hos dig och pratar, sade han och bredde ut filten över henne.

-- Nej, sitt hos mig, jag kan visst inte sova. -- Å, vad det känns skönt! tillade hon och tryckte pannan mot den kalla örngottskudden.

Han flyttade fram en stol och satte sig vid hennes huvudgärd.

-- Du, Richard, sade hon efter en stund, jag tänker på en sak: du har bestämt sett min mor.

-- Ja, det har jag, men jag minns henne knappt; jag var ju bara fem år när du föddes.

-- Jag skulle bra gärna velat veta något om henne. Pappa har jag aldrig kunnat fråga; då gråter han strax.

-- Vet du, jag minns ingenting utav henne mer än ett stort, ljust hår och ett par mycket stora händer, som höllo mig fast när hon tog mig på knät.

Hon såg på honom, som om hon väntat att få se något märkvärdigt. Han märkte det, och det kom ett godmodigt leende i hans ögon, men han sade ingenting.

-- När jag nu går omkring här och rör vid alla gamla möbler och ting, återtog hon, så blir jag så nyfiken. Jag tycker att jag skulle vilja fråga alla dessa skåp och lådor om något, och jag letar igenom allt vad jag kommer åt, alldeles som en förveten unge. Det skulle jag aldrig få, om pappa såg det; han skulle bli alldeles sjuk

-- Nå? sade han leende.

-- Jo -- det har jag ingen glädje av. Allt mammas ser så främmande ut, det är som om också det hade varit dött och begravet i många år. Och jag känner det så tomt -- alldeles som om jag ingen mor haft.

-- Ja, vet du vad, de som ingen mor ha, de föreställa sig alltid att det skulle vara en sådan härlighet med det, men det är det inte alls. Det är bara inlärd -- hm -- romantik.

-- Tror du det? sade hon dröjande.

-- Ja, det är jag säker på, i många fall. Det är inte på långt när så mycket med det så kallade blodsbandet, som man påstår. Det är så mycket annat, som är starkare. Vad är det till exempel mellan mamma och mig mer än det, att mamma har skämt bort mig, så att jag fått mera besvär med min egen uppfostran, än jag annars behövde haft. Inte kan jag tala med henne om vad som intresserar mig själv? Hon skulle inte förstå mig.

Selma såg fundersam ut.

-- Hur kall pappa än är, känner jag mig mera dragen till honom fortfor han, mamma har haft mycken liten del i min andliga ut veckling.

-- Det kan hända att det är så för pojkar, medgav hon, men inte för flickor.

-- Inte går du och inbillar dig att du sörjer din mor, som du aldrig sett? Jag trodde dig om bättre.

Det lyste upp ett litet löje i hans gråa ögon, och hon blev blossande röd, ty hon visste att han avskydde allt vad drömmar och inbillningar hette.

-- Jag menar inte så, sade hon med någon förlägenhet, jag menar att en ung flicka, som inte haft någon kvinnlig... ja, det vill säga, någon mor, hon blir inte lik andra flickor. Jag var inte lik andra.

-- Hur så?

-- Jag var så... så...

Hon låg och slog med en flik av filten i sin ena hand utan att se upp.

-- Seså, är du nu sipp igen! sade han.

-- Nä, men jag kan inte hitta på det rätta. Ser du, så här blyg och bakvänd är jag visst, därför att jag ingen mor haft.

Han brast i skratt.

-- Nej, nu är du verkligen för naiv!

-- Ja, det vet jag att jag är, det har jag alltid varit. Det var det som var olyckan.

Han blev plötsligt allvarsam.

-- Ja, det kan du ha rätt i, sade han, men det kunde möjligen varit detsamma om din mor levat. I pensionen hade du väl ändå lärt dig åtskilligt ?

-- Jag? Nej.

-- Jo, av kamraterna. Det brakar så vara.

-- Å, inte i den pensionen, sade Selma livligt. Du skulle bara sett fru Stål! Jag har ofta tänkt på henne nu, sedan jag blev äldre. Hon var skild från mannen och hade pension för att sj ulv kunna uppfostra sin dotter. Hon tog aldrig emot flickor som voro äldre än nio år, sen fingo de stanna där så länge föräldrarna ville. Och hon hade ett sätt att skrämma ens tankar tillbaka! Hon satte en skräck i oss för allt som kunde rubriceras som opassande, så att vi inte ens två och två vågade oss fram med ett ord, som fru Stål skulle fördömt. Stygg var hon inte, men vi höllo inte av henne. Det var någonting besynnerligt kallt och onaturligt i hela hennes sätt, till och med emot dottern. Man tyckte alltid att man kunde se hennes stora, bruna ögon, även då hon icke var närvarande. Jag har aldrig sett ögon så skarpa; man kände sig rent av som en glasruta, och jag vet, att om jag någon gång tänkte något... något oskyldigt skräp, kärlek och sådant där, som flickor annars tänka på, så kunde jag rodna upp över öronen, om jag också var mol ensam, ja, till och med om det var mörkt som i en säck.

Han dröjde en stund med svaret, hade lagt ena benet över sitt knä och satt nu och höll i det, uppmärksamt betraktande sin stövel, som om det funnits något anmärkningsvärt vid den.

-- Det var förunderligt, sade han slutligen och satte ned foten, det hade jag aldrig trott.

-- Nej, nu tycker jag själv att det är otroligt. Och så skall du komma ihåg, att fru Stål bodde ute i en bondby; vi fingo ej gå längre än i trädgården och träffade aldrig någon. Det var ett fullständigt klosterliv. Vad vill du då att man skall känna om världen och människonaturen?

-- Hum. Pappa ansåg den pensionen så förträfflig. Därför skulle du dit.

-- Det var den också, i många avseenden. Jag menar bara, att man icke blev lik andra människor.

-- Så var där kanske ingen skada med det, på sätt och vis, sade han dröjande, men det är i alla fall inte så jag anser barn böra uppfostras. Vad jag mest avskyr, det är det, att fruntimmer anse sig böra låtsa okunnighet om allt - den där ömkliga komedien, som varje mor anser sig skyldig att lära sin dotter, det där att slå ned ögonen och rodna för allting, eller -- vad som är sjufalt värre -- att rodna, fnittra och vända sig bort, i den händelse någon fäller ett enda ord om saker som... som alldeles inte äro att fnittra åt. Jag blir så ursinnig, att jag skulle kunna slå dem.

Selma kunde ej återhålla ett leende.

-- Ja, tycker du inte det? -- kan man inte tala sansat och allvarligt med varandra, även om den ene skulle vara en karl och den andra ett fruntimmer?

-- Jo visst.

-- Det har jag sagt Elvira så många gånger, men det är bestämt modern, som petat det i henne. När vi ändå en gång skola gifta oss, tycker jag att jag kunde tala med henne som med en riktigt bra kamrat. Det är ju det hon lovat att vara för hela livet, vad är det då för en komedi, att jag skall sitta och tala med henne på ett sätt, som om vi alltid vore borta på supé? Det är så många verkligt allvarliga saker, som jag skulle vilja utbyta en tanke med henne om, men det går inte. Och på så vis kan man vara tillsammans dag ut och dag in, utan att lära känna varandra för det. Jag skall vara ett slags uppvaktande kavaljer, det är allt. Kan det vara klokt?

Selma teg. Hon tycktes ej vilja inlåta sig på spörsmålet. Han hade väntat att hon skulle gå in på vad han sagt, och nu kände han sig missnöjd, besviken.

-- Du, vad säger farbror om partiet? sade hon plötsligt.

-- Han säger ingenting, han vet att det inte skulle göra någon verkan. Det jag vill, det vill jag.

-- Men du har naturligtvis reda på vad han tycker?

-- Ja -- att jag borde gift mig med en rik flicka i stället.

-- Är Elvira fattig?

-- Hon har åtminstone ingen vidare förmögenhet. Modern har en pension eller livränta, så att de ha det bra. Men Elvira är en firad flicka, och det kostar pengar. Jag tänker det går jämnt ihop.

-- Nå, det var då rätt, att du inte tänkte på pengar, sade Selma trohjärtat.

Richard skrattade.

-- Det tycker jag med, men icke förty är jag tämligen skeptisk gentemot den så kallade kärleken.

Han lade en förvrängd ton på ordet, som gjorde det till en karikatyr.

-- Du!? Som själv... Selma såg förskräckt ut.

-- Ja. Jag är kär, ja, sade han torrt, men det har jag varit förr, och det har gått över.

-- Ja, men du har väl inte varit det som nu?

-- Hå, jo. Endast naivare än nu; men också motspänstigare än nu; jag uppreste mig emot det, och ändå...

Hon låg och betraktade honom med stort intresse, man kunde nästan säga deltagande, men då han tystnade, gjorde hon ingen fråga.

-- Jag var kär i dig, sade han tvärt, utan att se på henne.

-- A, så du pratar! utbrast hon förargad; hon hade synbarligen väntat sig någonting helt annat.

-- Ja, ja, seså, tag det nu inte som någon kärleksförklaring, sade han vresigt, det är ju över för längesen, och man kan väl tala om det i allsköns lugn. Kan man inte det?

-- Jo bevars.

-- Visste du det inte?

-- Hur skulle jag det?

-- Nej -- jag tänkte bara...

Han tvärstannade, och först efter en stund fortfor han, i uttryckslös, saccaderad ton.

-- Det var om påsken. När jag kom hem från Lund. Du vet? Vi hade inte träffats sedan om sommaren. Du kom till oss först efter jul. Jag tyckte du var så förändrad.

-- Jag var ful som stryk.

-- Det var du. Jag begriper inte själv hur det kom sig. Jo -- det begriper jag. Men det är ofattligt att det kunde räcka så länge. På sommaren, hela tiden jag var hemma... Jag var förargad själv for det.

-- Det fick jag tro på.

-- Hum. Tror du inte att jag till och med på den tiden var skeptisk? -- fast jag inte var mer än tjuguett år.

-- Jo, det tror jag alldeles.

-- Men det halp inte. Ser du, romantiken hänger i en. Man har insupit den från barndomen. Man kan resonera bort den, och den kommer igen för hundrade gången. Ännu har jag några trasor kvar av den. De hänga vid som synden. Tror du inte att just det, att jag sitter och talar med dig, är en släng av romantik?

-- Men på det viset blev ju allting...

-- Ja, det är det också -- det mesta. Man har blivit alldeles bortkollrad. Allting skall kallas för annat än vad det är, och förgyllas, och omskapas. -- Allting blir upp- och nedvänt.

-- Nu ser du i svart igen, sade hon sakta.

-- Ser jag i svart? Nej, det gör jag inte. Om du bara vill försöka att följa med min tankegång, så skall du få se att jag har rätt. Men det vill du naturligtvis inte.

-- Seså, doktor, var nu förståndig, sade hon leende och lade sin hand på hans arm. Brusa inte upp, utan var bara lugn; jag skall höra på allt vad du har att säga.

Han teg ett ögonblick, synbart strävande att efterkomma hennes uppmaning.

-- Annars brukar jag vara lugn nu, sade han. Jag vet inte hur det kan komma sig, att jag alltid skall bli het när jag talar med dig. Det är väl det, att du ser ut... ja, det är något så kallt och så... det är som om du aldrig i evighet kunde förgå dig, aldrig bli hetsig, eller så. Du är -- ja, jag vet inte vad! -- Det är liksom om man talade till en grindstolpe, och man anstränger sig till det yttersta för att få fram en smula liv; man arbetar, man retar upp sig så småningom. Det är omöjligt annat: du låter en hålla på.

Hon log igen.

-- Och om det nu funnes liv i grindstolpen, vad vore det då du ville säga?

-- Ja, och så är det just det, vidhöll han envist, att du är så lugn och kall, så olik alla andra fruntimmer; man tycker att med dig skulle man kunna tala om allt, och att det kunde vara så intressant att få höra din tanke om en massa ting, men så...

-- Ja, vad så?

-- Jo, när man så börjar tala, så är det någonting som säger "kom mig inte för när" -- och som är så irriterande, därför att det är så överflödigt.

-- Men Richard, hur kan du bli ond för rakt ingenting? Det har inte fallit mig in en tanke på, att jag behövde hålla dig på avstånd.

-- Nej, det kan väl hända att det inte är med avsikt, men det är så ändå, och det pinar mig. Jag skulle icke tänka på om du vore en pojke eller vad för något som helst, om det inte vore för din egen ton. Som just nu. Det kommer någonting i själva tonen, någonting skyggt, tillbakadraget. Du talar lågt, stelt, liksom du skulle hålla hela samtalet nere vid fryspunkten -- nej, det är inte det! -- men det är någonting som inte är naturligt. Du har en stark altröst, som talar raskt och tydligt, men då blir det någonting dimmigt, beslöjat; det där, som jag inte kan fördra. Det är någonting liksom: "akta dig, du talar med en kvinna". Och så är det i blicken också. Du, som annars ser folk så rakt i ansiktet, du ser ned, eller åt sidan... det skall vara så lugnt och likgiltigt. -- Å, men det är så fruntimmersaktigt! Vad skall det vara bra för? I mina ögon är du en människa, rätt och slätt, och inte ett dugg annat; vad skall så det där tjäna till?

-- Men Richard. Just det, att du är så fasligt häftig och misstrogen, gör att man känner sig skygg.

Han for upp på golvet och gick ett slag, innan han svarade.

Hon höll på sin panna med ena handen; det värkte så.

-- Ja, nu är det värre, sade han nervöst, och nu är det min skull.

Hon skrattade.

-- Seså, sätt dig nu bara.

-- Vill du ha ett ättikomslag?

-- Nej, det vill jag inte. Men jag vill en gång för alla ha ett slut på det här bråket.

Han kom och kastade sig på stolen.

-- Seså, Dick, sade hon och tog hans ena hand -- en stor, mager hand, där ådrorna lågo högt över den fasta benbyggnaden, nu vet jag varför du varit så förändrad emot mig denna långa tid, men nu skola vi vara vänner, som vi förr varit? Du kan inte tro vad din ovänlighet gjort mig ont. Jag har ju aldrig haft någon annan än dig och pappa.

Han drog handen till sig utan att svara.

-- Ja, det är gott och väl, sade han omsider, men så skall det vara en sådan grannlagenhet i allt, och det är det jag inte kan tåla. Det är bara humbug. Varför skulle jag nu till exempel inte kunna tala om, att jag varit kär i dig, utan att du genast skulle få den där märkvärdiga tonen?

Nu är det ju förbi, och så måtte man väl kunna tala om det.

-- Ja, generar det inte dig själv, så inte generar det mig, sade hon med någon hetta.

Han skrattade till, på sitt tvära, sarkastiska sätt.

-- Och vad tror du till exempel att jag var så förtjust i? Dig själv? -- själen, kan tänka! Nej, i skinnet var det, därför att det syntes så lent att stryka över som ett silkesammet, svalt i färgen och varmt ändå, frestande glanslöst som en skalad banan. I själen? -- jo vackert! Nej, i håret var det, därför att det inte var likt någon annans; inte rödgult, gullgult eller sådant, utan -- ja, jag vet inte hur, men så konstlöst, så oförfalskat, så -- ja, så att ingen mer än jag kunde finna det vackert, tyckte jag. Och just däri låg det: ingen mer än jag! Vem skulle också kunna hitta på det? -- en fläta, som dängde på ryggen, och en lugg, som hängde i en stripa ned i ansiktet och fick kastas ur ögonen med en knyck. Det kunde aldrig kallas vackert, men det var naturligt som pälsen på ett djur -- och jag var kär.

-- Richard!

-- Ja -- och i figuren, därför att den var så rank och käck, så kall ännu och så böjlig; ingen hade sett den fyllig, men det syntes så tydligt, att den skulle bli det, och så var du så smal, att det såg ut som behövde man bara slå armen om dig riktigt hårt, så skulle du vikas mitt utav som ett pappersblad.

-- Men Richard! Hon satte sig häftigt upp på soffan, som om hon tänkte att gå därifrån.

-- Seså, sade han godmodigt, det var som du var på den tiden, och så får jag aldrig se dig mer. Som du nu är, bryr jag mig inte om dig. Nu är du alldeles lik ett annat fruntimmer. Men då fanns det något hos dig, som kunde göra en rakt tokig. Nu är det förbi. Seså, lägg dig nu bara.

-- Usch, vad du är odräglig, sade hon med en suck, drog fötterna upp under filten och lade sig på soffan igen.

-- Jag ville bara säga, att sådan är kärleken. Kom nu och säg vackra saker om den! Fernissa. Skrapa på den, och du skall få se vad den är.

Han tog fram en cigarr och tände den mycket lugnt.

-- Ja, mig rör det inte, sade Selma en smula hett, ty jag har Gudskelov aldrig varit kär. Men jag förstår dig ändå, och jag tycker det är otäckt -- för Elviras skull.

-- På Axel Möller kunde man just se vad det blir med den där romantiken, fortsatte han ostört och tog cigarren mellan fingrarna, hade han varit som en människa, så kunde man helt enkelt sagt: "du dricker, du är ett svin, låt bli det där". Men nu trodde han sig vara ett misskänt snille, en skald, en konstnär. Nu fanns det varken reda eller hållning med honom: -- allting skulle han förgylla. Latade han sig, så slog han upp ett smäktande ögonkast och sade "dolce far niente"; söp han, så lyfte han sitt glas som en teaterhjälte och sade "glömma"; sade man honom rent ut, att han var en odåga, så fick man det besked att man inte "förstod" honom. Han var färdig att reta gallfeber på mig. Och ändå kunde han varit en präktig pojke, om han inte varit förkollrad av romaner och fåfänga. Tror du inte att han fann någonting sublimt i att dö av fylla?

-- Men Richard, det gjorde han inte. Han dog ju i lunginflammation.

-- Ja, det gjorde han, men det hade han aldrig gjort, om han inte varit så i grund förstörd.

-- A? -- Jag tycker det var nog att Jöns Ols' Marie ville ha honom.

-- Varför det? Man kan väl inte förneka att han såg ovanligt bra ut! Han hade på sista tiden slagit sig på ett lättsinnigt liv, men det är många fruntimmer, som allra lättast bli förtjusta i sådana där karlar, som liksom skryta med sina odygder. Det där ansåg han höra till sitt skaldskap, och det tog sin början samtidigt med det. Och i alla fall var

han ju ett ljus i jämförelse med Jöns Ols' Marie, vad bildning beträffar.

Selma svarade ej.

-- Du vet väl att gubben är död? återtog Richard.

-- Nej, det har jag inte hört.

-- Jo. Och vet du vart sonens teckningar togo vägen?

--Nej.

-- Såldes på auktionen efter den gamle. Mor Möller lät alltihop gå under klubban, det var ingenting att gömma på, tyckte hon.

Bönderna köpte dem korgvis, och nu sitta de förmodligen som kistbrev på deras väggar. Jag visste ingenting om det förrän efteråt, annars hade jag naturligtvis ropat in det.

Selma trummade hårt mot soffans träkarm.

-- Jag har alltid avskytt mor Möller, sade hon kärvt.

Så slogo de in på nya ämnen. Det blev fråga om livet i Lund, om Richards kamrater, om lärarna vid akademien, ja om allt som rann dem i sinnet. Och med långsamma fjät smög skymningen över dem. Den var liksom en gammal vän, som gärna får höra vad man säger. Och ingen tänkte på att tända lampan.

De talade glatt och förtroligt, och emellanåt drog Richard langa bloss av sin cigarr, så att elden andades upp och glödde.

Selma låg och betraktade honom med en angenäm känsla av trygghet. Då och då vände hon kudden för att få dess kalla sida mot sitt värkande huvud.

Hans anletsdrag skymtade ur dunklet med mjuka, sammandrivna konturer. Tänderna lyste så vita var gång han log, och ibland kunde ögonen glänsa till. Det var det enda hon kunde se.

Han var munter ända till uppsluppenhet, ty hände det någon gång att hans tystlåtenhet tinade upp, så förbyttes den till en gladlynt språksamhet, som tog sig lopp så ohejdat som den lustigaste vårbäck. Då var det ingen som gick fri. Det gick ut över allt och över alla, med en omedelbar, grovkornig humor, vars verkan blev oemotståndlig. Selma skrattade högt.

I detsamma öppnades dörren till de andra rummen, och patronen steg in.

Selma kände honom genast. Hon for upp och kastade filten på soffan.

-- Är du här? sade hon. Välkommen!

Patronen, som kom utifrån, kunde icke se tydligt. Han gick fram emot henne, men studsade när han fick se Richard. Och Selma -- som aldrig blygdes att kyssa sin far, om också hela världen såg därpå hon tyckte att skammen ville trycka henne ned till jorden, då hon räckte två kalla, liknöjda läppar åt sin man. Ovillkorligen runno Richards ord henne i minnet: "tror du inte jag kan ett annat språk?"

-- Hur måste han hånle i sitt sinne över denna parodi!... måste jämföra henne med Elvira... som var hans därför att... därför att...

Patronen bugade sig stelt för den unge mannen, men tog honom icke i hand.

-- Känner du inte igen Richard ? frågade Selma i tvungen ton.

-- Jo, naturligtvis -- i patronens röst ljöd återhallen harm, det här skumrasket är just lagom för att känna igen varandra.

Det skulle vara en sarkasm.

Selma gick bort till skrivbordet och tände lampan. Hon var varken ledsen eller rädd, fast hon såg att patronen var ursinnig, men det låg en tyngd över hennes sinne vid tanken på att nu skulle det gamla livet börja igen.

Det inträdde en tryckande tystnad. Richard och patronen voro lika två hundar, som med styva ben och uppresta ryggborst strutta omkring varandra under sneda blickar. Selma kunde ha skrattat, om hon icke tänkt på hemresan.

Hon förde sin man in till konvalescenten; Richard stannade där ute.

-- Det var fasligt så familjärt, att ligga där i skumrasket och låta konversera sig av en sådan flax. Då kunde du minsann skratta! Han måtte allt vara bra intressant, sade patronen i den lilla förstugan.

-- Du glömmer att vi äro uppvuxna barn ihop, svarade hon skarpt och öppnade dörren till sin fars rum.

-- Ja, det kan ju alltid vara -- en täckmantel, mumlade han.

Selma svarade ej.

Efter en stund kom Richard och lämnade henne ett litet brev från Elvira, vilket legat inuti hans.

Men han avlägsnade sig strax.

-- Såå, herrskapet håller sig med gemensam korrespondens också, sade patronen, som sett att brevet var öppet.

-- Det är ett par rader från Richards fästmö. Men efter du är så intresserad av det, så kan du läsa det först; jag har inte alls bråttom, svarade Selma med ett leende av vrede och räckte honom brevet.

-- Nej gubevars, det var inte min mening, sade patronen urskuldande och sköt hennes hand tillbaka, läs du ditt brev. Det var inte alls min mening. -- Jaså, han är förlovad?

Selma teg och läste sin biljett.

Patronen gick fram och tillbaka på golvet med fundersam min. Ibland kastade han en skygg blick på Selma, som satt och såg ond ut.

Då och då sökte han indraga henne i det samtal han förde med fadern; men hon svarade kort, med en viss kylig artighet, som var den högsta grad av fientlighet, till vilken hon någonsin lät det komma.

Patronen formligen våndades, icke blott av hennes onåd, utan ock i känslan av att ha begått en orättvisa: den unge mannen var ju förlovad!

-- Men du, är det nyttigt att vi stanna inne hos svärfar så länge? Ska vi inte gå in en stund? sade patronen slutligen, efter en längre tystnad.

Han tyckte mycket om att säga "svärfar", det var liksom om det gjort honom själv några år yngre.

-- Jo, låt oss gå in, svarade Selma liknöjt, jag tänker att Mätta har kvällsmaten färdig.

De gingo således in i salen. Richard satt där vid skrivbordet och läste. Patronen gick direkt fram till honom.

-- Jag hör av min hustru, att kandidaten är förlovad, sade han i sin mest gentlemannalika ton, medan den unge läkaren betraktade hans välvilliga ansikte med den största förvåning, jag kan icke nog varmt uttala mina lyckönskningar till detta steg, ty ett tidigt tycke är den största lycka för en ung man; det bevarar honom från frestelserna. Jag verkligen lyckönskar. Finns det någon utsikt... jag menar i en icke alltför långt avlägsen framtid... hum... När tänker kandidaten gifta sig?

-- Så fort det finns en möjlighet -- den allra ringaste möjlighet, svarade Richard tvärt. Detta oväntade intresse för hans hjärteangelägenheter förargade honom efter den förra ovänligheten. Dessutom tyckte han att det var en sak, som alldeles icke angick patronen.

-- Ja, ingen lång förlovning, bekräftade denne. Det är bara en sjudande ebb och flod. Jag verkligen högaktar kandidaten för dessa sunda åsikter.

Richard tänkte vid sig själv, att han icke yttrat några åsikter alls, men han brydde sig ej om att säga något. Han hade alltid hyst en viss ovilja emot patron Kristerson.

Supén blev vida drägligare, än Selma efter första sammanträffandet vågat hoppas. Patronen lät sig ej stötas tillbaka av Richards reserverade sätt, utan var idel solljus, och på hans uppmärksamhet mot Selma fanns det ingen måtta. Ibland måste hon till och med skratta däråt.

-- Ja, respekt för det täcka könet, deklamerade patronen med patos, det är kvinnan som regerar världen.

Vid avresan den följande dagen kunde han för ingen del tillåta att Selma gick till stationen, fastän hon högt förklarade, att hon föredrog detta.

Nej, åka skulle hon! och patronen var själv inne hos arrendatorn för att beställa skjuts. Han övervakade hästarnas förspänning, bestyrde om ressakerna och allting. I förbifarten kunde han ändå hinna att konversera en smula med Richard, vilken han slutligen lyckades göra nyfiken.

-- Selma, sade denne, då hon vid ett tillfälle gick igenom salen, vad i all världen sade du åt din man i går kväll, som så kunde stämma honom till min favör? När han kom, ville han ju inte ens hälsa ordentligt. Jag trodde dig verkligen inte om att vara så slug.

-- Ack du, det var alldeles omedvetet, svarade Selma med ett återhållet löje, jag kom bara att säga honom, att du är förlovad.

Han såg ett ögonblick frågande på henne. Men så förstod han meningen, skrattade torrt och vände sig om till sin bok.

En stund därefter stodo de båda inne hos fadern, som nu för första gången satt påklädd i sin stora farfarsstol, helt modstulen över att dottern skulle fara ifrån honom.

Richard och Selma stodo framme vid fönstret. Hon såg frisk och präktig ut i sin åtsittande vårkostym och käcka jägarhatt.

Genom fönstret kunde man se patronen syssla ute vid vagnen.

-- Pål har givit mig lov att bygga om stathuset, det sämsta av dem -- förstås -- sade hon brådskande i det hon drog hatten säkrare på och stack en nål igenom, men nu skulle jag så gärna vilja fråga dig till råds om ett och annat, så att jag kunde få det riktigt hälsosamt och bra; deras välsignade ungar äro alldeles förgångna av utslagssjukdomar och elände. Pål säger att det ha sådana barn alltid, men jag kan inte förlika ?nig med det. Var gång jag kommer dit...

-- Ja, vad skall du där? sade han vresigt, men det ryckte under skägget som av ett kivaktigt leende.

-- När de äro sjuka så!... Hon såg på honom med ett förebrående ögonkast och rodnade häftigt.

-- Herre Gud, vad du nu var dig lik sen gamla tider! utbrast han skrattande, den minen kände jag så väl igen. Nå, gå nu på. Jag ville bara höra vad du skulle säga.

-- Asch, jag har tänkt att tala med dig om det hela tiden, men liksom varit rädd.

-- Rädd ? För mig! Varför det ?

-- Att du skulle skratta åt mig.

Hon drog och drog i sin handske, fast den redan satt oklanderligt.

-- Skratta? Det hör ju till mitt eget fack, varför skulle jag då skratta!

-- Ja-a, sade hon långdraget, men jag är visst mycket dum; jag förstår rakt ingenting.

-- Det är ju därför du behöver mig.

Det såg ut som om hon kände sig lättare till sinnes vid detta svar.

-- Ja, jag tycker att när man har god tillgång på pengar, så... Ja, det var en hel massa saker jag hade att säga dig, men nu hinner jag inte.

-- Nå, så skriv då.

Hon såg på honom med glad överraskning.

-- Skulle du vilja?

-- Naturligtvis.

-- Å tack, å tack! utropade hon i överströmmande glädje.

Han log blott.

-- Ja, du kan inte tro... å, du kan inte tro, hur tiden hänger en tungt vid händerna ibland.

-- Nå, men din gamla passion för målning -- är den alldeles slut?

-- Ja. När jag inte kunde få lära mig något, eller ägna mig helt och hållet åt det, så var det inte lönt. Men tomt är det.

-- Ämnar du aldrig ta det igen?

-- Aldrig.

Hon kastade en blick ut på gården och såg, att nu var allting fardigt.

-- Adjö med dig, farsgubben min, sade hon, gick fram till länstolen och strök med handen över faderns hår, som hon själv kammat så slätt och vackert. Så böjde hon sig ned och strök kinden emot det. Nu skall du skynda dig att bli bra, och sen skall du komma och hälsa på mig, länge, länge.

Han sade ingenting, bara tryckte hennes hand.

-- Inte får du vara ledsen! hon böjde sig ned och såg honom så muntert i ögonen, att han klarnade upp, du ska komma och se hur jag tagit mig i ridning. Adjö med dig, du lilla oförståndiga pappa.

Hon purrade om i hans hår till avsked, och då såg han helt belåten ut.

-- Adjö, Dick, sade hon och vände sig mot kusinen, som leende stått och sett på de två, jag kan inte säga hur roligt det är att ha fått se dig igen, gamle gosse. Och så kommer du snart med Elvira?

De skakade kraftigt hand, och så sprang hon ut till vagnen.


Project Runeberg, Mon May 24 09:12:37 1999 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/pengar/07.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free