Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 10. Kommendörkapten Delmar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– Med er tillåtelse, sade kadetten, i det han
överlämnade den trekantiga hatten till
kommendörkaptenen, jag drog min stickert, för att döda
honom; men ni sprang så fort, att jag inte kunde hinna
fatt er.
– Det är bra, sir; ni kan gå ned till båten och
vänta på vidare order, svarade kommendörkaptenen.
I detta ögonblick kom min mor in från rummet
bredvid, där hon hade varit för att kläda sig, och
medhade nu det glas vatten, som tant Milly hade
gått att hämta. Då hon fick se en guldgalonerad
kommendörkapten framför sig, gick hon artigt och
småleende fram, men i samma ögonblick hon
igenkände hans ansikte, gav hon till ett skri och släppte
glaset i golvet, till kapten Bridgemans och även
tant Millys stora förvåning, ty den senare, som aldrig
varit på Madeline Hall kände icke
kommendörkapten Delmar.
I samma ögonblick steg jag in, med en uppsyn
så from och menlös, och blev verkligen lika
förvånad över min mors bestörtning som någon annan.
Hon fann sig dock snart och frågade
kommendörkapten Delmar, om han inte ville stiga in i inre
rummet och där vila sig en stund. Då min mor
släppte glaset, hade kommendörkaptenen
forskande betraktat hennes ansikte, igenkänt henne och
sagt för sig själv: "Högst besynnerligt, alldeles
oförmodat!" Han steg nu upp och följde min mor.
– Vad betyder detta? sade tant Milly viskande
till kapten Bridgeman.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
