Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 37. En duell och dess följder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sina ord igen, och säger, att han icke kan göra
någon ursäkt.
– Då, svarade jag, återstår för mig blott ett
steg att taga.
– Såsom er vän sade jag honom det, och ansatte
honom hårt, för att få honom att erkänna sitt fel;
men han förblev oföränderligt vid vad han sagt. Jag
ansåg mig då böra säga honom, att jag var kommen
i egenskap av er vän, och bad honom nämna en
officer, med vilken jag kunde uppgöra saken. Gjorde
jag inte rätt, min bäste Keene?
– Naturligtvis, och jag är er mycket förbunden,
svarade jag, under det jag slutade min klädsel.
– Han måste bestämt vara galen, rent av
galen, fortfor översten; jag ångrar på det högsta, att
han någonsin kom hit. Jag vet, att för några år
sedan, då han var yngre, slogs han två å tre gånger
hellre, än att göra en ursäkt; men vid detta tillfälle
var förolämpningen så alldeles utan orsak, att jag
hoppades, det han skulle bekväma sig. Är ni säker
skytt, Keene? Ty han är känd att vara utmärkt i
den vägen.
– Jag vet att träffa min man, överste; jag har väl
blott duellerat en gång i min levnad, och skulle vilja
giva mycket, för att icke behöva göra det om igen;
men denna gång har jag intet val, och, kommer
blod att flyta, så måste det komma över dens huvud,
som givit anledningen.
– Ganska sant, svarade översten bitande sig i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
